Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Tills döden skiljer, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
13
Jag har levat med mina ögon
blickande mera inåt än utåt. Det
är också en del av anklagelsen mot
mig. Och när jag såg utåt då
glömde jag, att jag inte fick mäta den
yttre världens företeelser med
samma måttstock, varmed jag mäter
den inre världens.
Bibeln talar om "det som är av
denna världen" och det som "icke
är av denna världen". Det är
nästan som kunde de båda makterna
förenas hos de människor, som
lyckas. Men inom mig är det ett
svalg emellan dem. Och fast jag
föraktar denna världen och dess
gud, ville jag på samma gång tigga
om dess gunst och nåd.
Jag är intet helt, bara ett
människofragment.
Nu har jag skrivit anklagelsen
mot mig själv. Men när jag söker
efter orden, som försvara mig, då
finner jag inga.
Du Gud, som skapade mig, varför
gjorde du mig sådan?
Det är inte hädelsens fråga, det
är den förtvivlade ödmjukhetens.
Vi människor, vi borde dock lära
oss att bedöma varandra icke efter
huru vi lyckats, utan efter det
motstånd vi haft att övervinna för att
komma dit, där vi äro.
Birgitta kom som ett knippe
solstrålar till mig i mina dagars
skumrask, men hon har rest nu.
Birgitta, du hör också till de
människor, som icke äro av denna
världen. Eller, rättare, du hör dit,
som solskenet hör till jorden.
Jag såg dig, när du sträckte
armarna uppåt och bad: "Ske din
vilja!" Du var som ett helgon i kamp.
Jag var inne i kyrkan i kväll och
spelade ända tills pojken, som jag
lejde till orgeltrampare, strejkade
och gick hem. Kanske han var rädd
för mig och ensamheten och
dunklet. Kanske tyckte han musiken
och sången var för enformig. Jag
kunde i kväll bara en koral:
Måste ock av törnen vara
här din krona, o min brud,
tårar dina pärlor klara,
suckar dina sångers ljud,
lyft din’ ögon upp och se
över jordens kval och ve
himlen öppnad, palmen vunnen,
livets krona saligt funnen.
Birgitta har skrivit, att hon
försöker dela min vaka. Vore hon född
fem århundraden tidigare, skulle
hon vara i stånd att gissla sig själv
blodig. Det är en farlig väg, men
hon tror, att det är enda hjälpen i
världslidandet — att taga smärta
och lidande själv.
Herre, låt mig slippa att leva
detta ångestmättade liv! Giv mig
döden! Fräls mig från själens natt!
Jag är hemma. I går frågade far
om mitt bröllop. Då berättade jag
honom, att det inte blir — inte nu
åtminstone.–-
Jag tror han förstår mig. Han
slog upp sin bibel, och jag såg, att
han läste psalmistens 23:dje sång.
"To, som elsker hinanden,
kan læge de ondeste Saar
blot ved at se paa hinanden
og glatte hinandens Haar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
