Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Tills döden skiljer, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
HALLS BERÄTTELSER
mörker, har du aldrig fruktat det,
Birgitta?
— Det kommer inte, Helge. Och
komme det —–
— Ja, vad då?
— Jag bleve aldrig någon annan
mans maka. Jag skulle vänta dig,
när mörkret veke.–-
Passionerat hade han dragit
henne till sig.
Hela Birgittas inre ropade efter
hjälp. I början hade trotset legat i
hennes bönekamp. Men nu var den
stämningen borta; i stället låg det
något av en drunknandes
förtvivlade hjälplöshet i hennes bön. Hon
kastade sig på knä vid soffhörnet.
— Herre, är du vår fader, så låt
oss en gång få äga varandra och
bliva lyckliga! Låt mörkret vika
och friden komma! Låt oss slippa
att skiljas!–— Herre, Herre,
måste vi skiljas, låt det då inte
vara något annat än döden som
skiljer. Inte det som är värre än
döden. Tung är bördan, som har
kommit över oss. Herre, vi orka
inte–-orka inte–-
Hon vred sina händer i förtvivlan,
medan hon med torra ögon
stirrade framför sig. Hon visste inte, hur
tiden gått. Bara ett förstod hon —
att hon måste göra ett offer.
— Herre, låt mig slippa! Tag
offret ifrån mig! — — —-
En avgrund hade plötsligt
öppnat sig för henne. Varje väg bort
från den var stängd. Hon måste
ned i mörkret och djupet.
"Se, jag har smält dig, men
silver har jag icke fått. Jag har
prövat dig i lidandets ugn."
"Så som en övergiven kvinna, en
djupt bedrövad kallades du av
Herren." — — —
"Gud, min Gud, varför har du
övergivit mig?"
Så kommo i hennes minne det ena
ordet efter det andra, som hon
någon gång läst men sedan glömt.
Hon visste inte, att det var
profeten, som för länge sedan talat dem;
för henne blevo de det sörjande
hjärtats eget språk.
Plötsligt sträckte hon armarna
uppåt, och det kom som ett
skälvande ångestrop ur hennes inre:
"Herre, lär oss att offra, vad du än
kräver! Lär oss att bära bördan! Ske
din vilja!"
Hon visste inte, att Helge stod i
dörröppningen och betraktade
henne.
— Birgitta, ditt ansikte var som
en ängels ansikte, sade han lågt.
En dåres försvarstal kanske jag
skulle kunna kalla det jag, Helge
Vik, nu skriver.
Jag känner mig som en anklagad
inför en domare, och med de
anklagades rätt ville jag försvara mig.
Domaren, det är hela den kloka,
upplysta delen av människorna, det
är alla de som lyckats i denna
världen, de som klivit högt och inte
förstå dem som blivit efter.
Domaren är också jag själv eller
en del av mig själv.
Anklagelsen mot mig är, att jag
egentligen inte blivit annat än ett
fragment, ett ofullbordat
människoverk i detta livet. Vad jag har
velat, har varit för stort, och vad jag
kunnat, har varit för litet. Jag har
inte lyckats, och det är ett brott i
en trång människovärld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
