Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Ivan Varlamoffs försvinnande, av H. Trolle-Steenstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
HALLS BERÄTTELSER
gled lätt genom skidan. Han
kunde nu skymta den isbelagda sjön,
som han måste taga sig över för att
uppnå barackerna. Månen hängde
högt upp på fästet som en stor
båglampa, omgiven av lysande
koncentriska ringar. Långt ut över
den vida isslätten kastade den ett
blåvitt ljus, som lyste upp
landskapet som på ljusan dag.
I det han lämnade de sista
träden bakom sig, hoppade han med
ett par språng ut på isen. Han
hade emellertid inte tagit många
steg, förrän luften splittrades av
ett fruktansvärt ylande, och han
upptäckte två flockar vargar som
med blixtens hastighet kommo ut
ur skogen. Liksom om de hade en
instinktiv förståelse för taktik
rusade de fram i en kilformad flock.
Ögonblickligen var Ivan på det
klara med att han icke kunde
komma förbi kilens spets utan att strax
efteråt bli anfallen i ryggen. Han
sprang därför tillbaka till stranden,
där skogen nådde ända ned till
sjön, vände ryggen mot en
trädstam och drog blankt.
I ett nu var hela flocken över
honom. Oförskräc-kt såg han in i
ulvarnas flammande ögon, då de
väldiga rovdjuren reste sig på
bakbenen för att sätta tänderna i hans
strupe. Runt omkring såg han
endast ett virrvarr av grå pälsar.
Han kunde räkna ända upp till 20
djur, och deras oavbrutna tjut
lockade ännu flera ut ur skogens
djup.
Ivan förnam en sprudlande
stridslust och försvarade sig som
den oförfärade kraftkarl han var.
Med ett väldigt sabelhugg skilde
han huvud och kropp åt på den
största besten. Det lämnade
honom ett ögonblicks lugn, ty
knappast hade djuret fallit förrän de
övriga vargarna störtade sig över
liket och sleto sönder det i
stycken. Han vågade sig fram ett par
steg och svingade sabeln genom
flocken, men en häftig smärta lät
honom förstå, att en varg hade satt
tänderna i hans lår. Med ett hugg
fällde han ulven och sökte så
betäckning vid trädet.
Gång på gång lät han klingan
fara genom varghopen, och han
svingade den med en sådan kraft,
att en best föll för varje slag. Var
gång en best fallit, störtade sig de
andra över denne, så att Ivan fick
tid att samla krafter. Blott sällan
vågade en best hugga efter honom,
ty ett blixtsnabbt sabelhugg
sträckte envar angripare till
marken.
Den plats, där han stod, var
snart hal av blod som frös så snart
det runnit ut på isen. Han
räknade fjorton döda vargar, av vilka
endast benknotorna återstodo,
sedan de slickats rena av de levande.
Då han så blott såg en fem sex
stycken, som alla voro upptagna
med att sluka de fallna
kamraterna, menade han, att det var på
tiden att han upptog den avbrutna
marschen. Han torkade svetten
från pannan och stack sabeln i
skidan. Den långa, breda klingan
droppade av blod, som han inte
gjorde sig tid att torka av. Han
såg på klockan. Den visade tre på
morgonen. Ännu hade han
åtminstone 11 kilometer fram till
kasernerna, och solen skulle inte
visa sig förrän vid niotiden.
Så började han springa utåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
