Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Violerna, av Nathan Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD 29
nar mat höjden, och livet var så
underbart stort att leva. Och undra
på att de glömde blommorna de nyss
hade köpt. När de långsamt
vandrade bort, låg ett knippe violer i
sanden . . .
Och så var väl violernas saga all,
och denna historia — som icke är
någon historia — slut? Nej, inte
riktigt.–-
Det kom en liten torr gumma
gående genom parken. Hennes kappa
var så sliten och löjligt urmodig,
och hatten var ett riktigt skrälle.
Och själv var lion så bittert ensam.
Hon trippade försiktigt gången
framåt och såg sig omkring med
små, rädda ögon. Hon fick se
violerna, som halvt vissnade lågo i
sanden, och tog dem med sig hem.
I hennes kök på den låga
dragkistan med de röda granna rosorna,
det enda minnet hon hade
från fädernegården
därborta i dalabygden, där fingo
violerna sin plats i en
gammal kaffekopp med
avslaget öra. Och gamla Anna satt
och såg dem länge, medan den
fagraste lördagssol slösade
med sina strålar i hennes
krypin. .Ja, det var närapå,
som om Anna satt och drömde
vid de små blommorna,
drömde om att hon var en liten tös
igen och sprang och plockade
blommor i backarna
därhemma —- de
blåaste violer. Och
hon tyckte, att
lion gav dem åt
den snälle
prosten och tänk, vid högmässan på
söndagen stodo hennes violer — h e
n-n e s violer — på altaret i två
De bägge sutto
länge på bänken
och talade
samman.
tans vimmel. Och tösen kilade iväg
hemåt mot fattigkvarteren i
stadens utkant med handen hårt
knuten om den stora slanten.
De bägge unga togo vägen ut
mot den stora parken, där ännu
några småttingar lekte i
sandhögarna. Där inne var
lördagsstillheten så ljuvligt stor, och i en kyrka
intill ringde det stilla och dovt. Det
var kanske en begravning, men det
lät som helgsmål.
De valde en bänk i ett hörn i
parken. Han lekte med violerna i
hennes hand. Deras glada röster ljödo
ut i stillheten, och ett par gamla
vithåriga herrar på sin
aftonpromenad i parken logo vänligt mot
det unga paret, när de gingo förbi.
De bägge på bänken sutto länge
och talade samman.
Framtidsdrömmarnas vita slott sträckte sina tin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
