Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Röda rosor, av Villy Hammerseth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
35
med min målning. Det var en stor
duk, en landskapsstudie, jag
arbetade på, och den lovade att bliva
mycket lyckad. Själv var jag nöjd
med den och kände mig fullständigt
tillfreds med hela livet.
Doris hade blivit blek och
avtärd och på senaste tiden börjat
plågas av en ihållande elakartad
hosta, men hon klagade aldrig
häröver, och vad mig själv
beträffar så var jag allt för mycket uppe
i mitt arbete för att ha någon
vidare tid över för min hustru. Så
gick ytterligare någon månad, och
äntligen var min tavla färdig.
Ett mästerverk var den — därom
voro alla mina vänner eniga, och
med glad tillförsikt kunde jag nu
emotse den dag, då den utställning,
i vilken jag ämnade deltaga,
skulle öppnas. Nu låg livet återigen
strålande och solbelyst framför
mig, och jag kände mig outsägligt
lycklig, när jag kvällen efter att
ha fullbordat mitt verk sakta
flanerade genom parken.
— Köp blommor — vackra röda
rosor . . .
En ung kvinna med en
blomsterkorg på armen hindrade mig. Det
var skumt på gatan, hennes
utseende kunde jag icke urskilja, men
den mjuka melodiska rösten, den
kunde jag omöjligt misstaga mig
på. Den tillhörde Doris, min egen
stackars, lilla hustru.
— Doris, du, flämtade jag fram.
Jaså, det är på det här sättet du
försörjer oss?
— Paul, skrek hon till. Så sjönk
hon tillsammans, blomsterkorgen
gled ur hennes slappnande hand,
och hon skulle ha fallit i gatan, om
jag icke haft sinnesnärvaro nog att
fånga henne i mina armar.
Hur jag den kvällen lyckades
taga oss hem, det förstår jag ännu
icke själv. Men jag minns, att då
jag åter kom till besinning, låg jag
på knä bredvid divanen hemma på
min atelier, med armarna hårt
slutna om den till synes livlösa Doris.
Jag raglade fram till telefonen och
ringde upp en läkare. Han kom,
en gammal, gråhårig hedersman,
och lyckades omsider återföra
henne till medvetande. Sedan han
givit några råd om hennes skötsel,
bad han mig komma avsides, och
så sade han.
— Jag ber att få säga eder, att
detta fall är mycket allvarligt. Er
fru är mycket sjuk, det är lungorna
som äro angripna. Ni har kallat
mig försent, herr During, nu
torde hennes liv icke stå att rädda . . .
Han gick och jag återvände till
divanen, fram till min lilla modiga
Doris. Där sjönk jag ned, gömde
huvudet mot hennes kudde och grät
som ett agat, otröstligt barn. Men
hon strök med sin lilla, magra
hand mina våta kinder.
-—- Förlåt mig, Paul! sade hon
matt. Jag ville hjälpa dig, ville
bidraga till vårt uppehälle, och då
intet annat arbete stod att få blev
jag en vandrande
blomsterförsäl-jerska. Jag visste, att du aldrig
skulle medgivit något sådant —
därför förde jag dig bakom ljuset.
Sörj icke nu, Paul! Jag har varit
så lycklig över att se dig återigen
kunna arbeta.
Hon avbröts av en häftig
hostattack. Och då hon återigen
förmådde tala, fortsatte hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
