Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Röda rosor, av Villy Hammerseth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
HALLS BERÄTTELSER
■—■ Det finns en liten röd stuga
hemma i Sverige. Den ligger så
vackert bland grönskande
häng-björkar nere vid insjöns blåa
böljor. Där är jag’ född, och dit
skulle jag ännu en gång vilja
återvända, Paul! Vi äro dock främlingar
härute . . .
Jag var lycklig nog att kunna
låta henne resa. Min tavla blev
såld, för en dryg summa, och så
anträdde vi återfärden till vårt
fosterland. Men den lilla röda
stugan återsåg hon aldrig. Väl
komna hit, till denna stad, bröt hennes
sjukdom ut i sin fulla våldsamhet,
och en natt, en ljus vårnatt, dog
hon i mina armar.
Och därmed var även min lycka
död. Jag blev apatisk och slö och
kunde intet företaga mig. Mina
kontanter voro snart slut, nöden
började ånyo göra sig kännbar, och
Gud vet hur det hela skulle ha
slutat, om icke en gammal vän, den
försupne musikläraren, du vet, givit
mig en tillflyktsort i sitt liem.
Sedan dess har jag endast varit en
skugga av mig själv. Ibland kan
jag väl ännu fullborda någon liten
tavla, men mestadels sitter jag
dagarna igenom böjd över ett gulnat
brev och kvarlevorna av vad som’
en gång varit en röd ros. Hon
älskade rosor, Doris, och den enda
tillfredsställelse jag numera känner
är vetskapen om att det dagligen
finnes en bukett friska, röda rosor
på hennes gravkulle.
Han tystnade och dolde,
överväldigad av smärta, sitt härjade
ansikte i sina händer.
Klockan i matsalen slog sex.
Den påminde mig om mitt
arbete väntade mig. T~i följdes åt
fram till torget, och då vi skildes
grep han än en gång min hand.
-—- Tack för att du låtit mig tala,
sade han, för att du ännu bevarat
uppväxtårens kamratskap. Men
jag vill höra ditt svar på ännu en
fråga. Tror väl du, att Doris
förlåtit mig?
—• Säkert har hon så, svarade
jag. En älskande kvinna förlåter
allt.
Han föreföll nöjd över mitt svar.
— Om jag också kunde veta, om
hon känner någon glädje över de
blommor, varmed jag dagligen
pryder hennes gravkulle, undrade lian.
—■ Det finnes frågor, vilka vi
jordevandrare icke kunna besvara,
svarade jag.
Men du har handlat vackert,
Paul, mera förmår jag icke säga.
Hoppas och tro, det är vad du har
att göra.
— Du har rätt, min vän.
Farväl då och tack för allt det vackra
du sagt mig!
— Farväl, Paul. Håll modet
uppe!
Det var en förmiddag några
dagar efteråt. Jag satt vid fönstret
på mitt lilla vindsrum ocli blickade
ut över torget. Då knackade det
på dörren.
—■ Stig in! ropade jag.
Det var Paul.
— Stör jag dig kanske, frågade
han och gnuggade förläget sina
frusna händer. Förlåt mig i så
fall. Idag kommer jag som en
tiggare — och vid Gud det är en
hård lott. Men jag är hungrig,
kanske kan du låna mig ett par
kronor?
Han fick det begärda, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
