Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Uret, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
HALLS BERÄTTELSER
Det pratades naturligtvis, men det
gick tungt. Tonen vid fru Michels
bord var alltid en smula stel, de
vältränade jungfrurna med de
svarta klänningarna och vita
förklädena ingöto respekt, och John hade
vant sig av med att vara högljudd,
medan de åto. Dessutom sade
Fo-berg inte ett ord. Han undersökte
först allt han fick på tallriken
ingående och började så tugga
långsamt och noga. Han borde allt
fått sina frikadeller, tänkte John.
Frun talade engelska med
grosshandlaren, som satt vid hennes
högra sida, och såg inte åt Foberg,
som smackade och lät kniven
sticka snett ut från tallriken, medan
han använde gaffeln.
John reste sig upp för att hålla
tal. Han hade gått och tänkt på
vad han skulle säga till gamle Fob
— Nu lyfter jag upp dig,
och så får du peka på det
med fingret.
och sina kamrater.
Dessa dagars händelser och
stämningar hade
förtätats till ord, i vilka han
fick fram just det som
legat dolt inom honom
som en melodi, och han
sade alltsamman, lian
IL kunde helt enkelt inte
jfI låta bli, när han nu en
1 gån g börjat. Men orden
’ föreföllo honom så
främmande, och han kände,
att de föllo i ett
tomrum. Hur skulle
förresten de andra kunna
förstå dem, de hade ju
varit här hemma hela
tiden.
Foberg satt och såg på honom,
som om han gav akt på att varje
huvudsats fick sin bisats, och mitt
under talet kom John att tänka
på att den gamle visst helst såg
att han också sade ut
skiljetecknen, som det alltid hade varit
sådant besvär med. Den tanken kom
honom att le en smula och hjälpte
honom att få det riktiga tonfallet i
avslutningen, som han
improviserade: Nu har jag också sagt något
av allt det jag har känt, sedan jag
träffade samman med er, herr
över-lärare, men det blev visst en dålig
stil, full av prickar, som ni inte
kan fördraga, eller hur? Och dock
kan jag försäkra er, att det ofta är
prickarna, som uttrycker det allra
viktigaste, nämligen det som är
outsägbart!
Det var det enda talet som hölls
vid middagen. Sedan man rest sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
