Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Uret, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
47
från bordet, tog John hand om
kamraterna, med vilka ban kom i
ivrigt samspråk. Hans hustru hade
tagit fram det stora albumet och
var just i färd med att visa
damerna en del bilder från London.
Men var höll Foberg till? Hade
han gett sig iväg. Det vore
minsann inte olikt honom. Egentligen
hade det varit en lättnad. Nu
voro doktorn och grosshandlaren
inbegripna i ett livligt samtal,
varför Johan för en stund kunde
lämna dem. Nu kunde han smyga sig
in till Stuart för att säga godnatt,
som ban brukade göra.
Stuarts sovrum låg bredvid
föräldrarnas. Dörren mellan de två
rummen stod alltid öppen. Då
John kom in i sängkammaren
hörde han Stuart skratta. Han tände
icke ljuset, utan smög sig på tå
närmare, så att han kunde titta in.
Där satt Foberg vid bordet med
Stuart på knäet och vände ryggen
till honom. Pojken hade en filt
om sig, på bordet framför honom
låg det stora papperet, Foberg var
mitt uppe i en historia. Den
handlade om två män och en liten pojk,
som gick timme efter timme och
var med om de underbaraste
upplevelser. Nu är klockan två, sade
Foberg, nu slutar pojken skolan,
han springer ut genom porten. Kan
du vrida visarna till klockan två?
Ja, se nu bara, det var duktigt!
Goddag, säger männen. Skynda er
lite, skynda er lite, säger pojken,
vi ha inte tid att prata, vi ska ju
höra musik . . . Stuart skrattade
igen.
— Det var riktigt bra, att far-
bror gick fel dörr, när farbror
skulle gå, och kom hit istället.
— Ja, var det inte det. Men det
hade jag ju lovat dig. Nu kan du
snart hela klockan. Kommer du
bara ihåg, att var timme har sin
historia såväl när du är vaken som
när du sover, och när du är liten
och när du är gammal. Kan du nu
ställa klockan på nio, så få vi höra
den historien; det är en både ljus
daghistoria och en mörk
natthistoria, vilken av dem ska vi ta först?
John blev stående i dörren. Han
kunde inte slita sig därifrån. Han
visste inte, hur länge han stått där,
här inne hade de sin egen
tidräkning, och sällskapet fick klara sig
bäst det ville.
— Nu är du trött, Stuart, eller
hur?
— Jo, kanske.
— Det är jag också. Jag skall
gå hem och lägga mig.
— Har farbror druckit te?
— Nej, det får jag hemma. Vill
du komma hem till mig en dag —
jag har en syster som bakar de
allra härligaste pepparkakor.
— Det vet jag inte vad det är.
— Fråga din far— han har
smakat dem.
— Ja, då vill jag det gärna. Yill
farbror bära mig till sängen?
— Ligger du bra nu? Eller skall
jag kalla på jungfrun?
— Nej tack, det behövs inte.
— Ja, jag är ju inte van vid det.
— Har inte farbror en liten
pojk hemma hos sig?
—- Nej, min lille vän, det har jag
inte.
— Tycker farbror det är tråkigt?
— Ja, i kväll tycker jag nästan
det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
