Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Uret, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
HALLS BERÄTTELSER
— Då får nog farbror en.
— Tror du det?
— Ja! Godnatt!
—- Godnatt, Stuart! I morgon
kan du alltså tala om för far och
mor att du lärde dig klockan,
medan de hade främmande.
— Ja, tack!
Bara jag nu kunde komma ut
härifrån utan att bliva sedd eller
hörd, tänkte John.
Foberg stod och betraktade
Stuart en stund, så gick han bort och
släckte ljuset. Varför går han
inte? I mörkret hörde han, att
Stuart sov.
Så hörde John, att Fob smög
försiktigt utmed väggen, tills han
fann dörren ut till tamburen,
öppnade den och gick ut. John hade
gått den andra vägen och träffade
Foberg, just som han hade fått på
sig överrocken och höll på att
sätta på sig galoscherna.
—■ Går ni redan, herr överlärare?
— Jag har ju förbehållit mig
den rättigheten.
— Javisst, finner ni inte något
nöje i att stanna längre?
—- Har jag sagt något om det?
Jag har roat mig mycket.
— Det gläder mig verkligen.
— Det vill säga: inte inne vid
bordet. Dels fick jag mat som jag
inte kände till, dels saker som jag
inte kunde tugga.
■—- Jag beklagar . . .
—■ Och så hade jag inte väntat
att träffa några andra än dig,
Stuart och din fru.
■—• Det gör mig ont, om . . .
— Jag säger ju, att jag har roat
mig. Fråga Stuart i morgon.
Farväl!
Då han kommit ut i dörren,
stannade han och såg upp på John:
—- Säg mig, Mikkelsen, kan du
gå på tåspetsarna?
John blev röd i ansiktet.
— Ja, det tror jag nog.
-—- Då skulle du smyga dig in till
det rum, där din son ligger, innan
du går in igen till ditt . . . hm . . .
sällskap. Men se upp, så att du
inte väcker honom, han är trött.
Stå så ett ögonblick därinne.
-—- Jamen, varför?
Det är ibland gott för de vuxna
att lvssna till ett barn som sover.
Adjö"!
Han tog ett hastigt steg ut på
trappan och drog igen dörren efter
sig.
Inne i rummen var situationen
oförändrad, det var tydligt att
ingen hade saknat John. Nu var hans
fru i färd med att visa damerna alla
de handarbeten hon fått av
vän-ninnor, då hon lämnade London.
Herrarna voro djupt inbegripna i
politik. Doktorn stod och
jonglerade med sin lornjett framför
näsan på grosshandlaren, som inte
kunde få en syl i vädret.
John såg på klockan, den var
snart halv tio. Han gick bort till
den. Med ett raskt tag vred han
fram visarna en timme. Så ställde
han sig i dörröppningen mellan de
två rummen.
Klockan började slå, den spelade
en melodi och slog både
heltimme-slag och halvtimmeslag, som om
det gällt att åstadkomma så
mycket buller som möjligt.
— Vad för något . . . Doktorn såg
hastigt på klockan, halv elva, ja,
då måste jag bryta upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
