Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Den svarta madonnan på Montserrat, av C. A. C. Lewenhaupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
51
föreställer sig att man färdas i en
ballong, från vars gondol man ser
landskapet sjunka allt djupare och
djupare. Floden i dalen blir till ett
glittrande silverband, byarna till
samlingar av små vita punkter,
bergen sjunka ned till knappt
märkbara upphöjningar, snart
börjar havet skymta fjärran i sydost,
Catalonien och Arragon utbreda sig
likt stora reliefkartor och
Pyrenéernas fjälltoppar glänsa snötäckta i
det skarpa solskenet.
Tåget stannar vid en liten
terrass 800 m. över havet, och därifrån
är det endast några steg till
klostret, Monasterio de Montserrat,
vilket under högst tre dagar för
varje person mottager gäster gratis.
D. v. s. man erhåller en säng i en
kall cell, får betala 10 centesimos
per ljus och såsom kärleksgåva
erlägga 5 pesetas (omkr. kr. 2.50 nuv.
kurs) för säng och natt. Litet
extra därtill i drickspengar och för
vatten. Mat får man skaffa sig på
en café-restaurant där bredvid.
Det finnes visserligen verkliga
hotell vid vägen ett stycke längre
ned, men vid endast ett par dagars
besök kan man mycket väl
begagna klostrets gästfrihet.
Dessutom är klostret själv värt
ett ganska grundligt besök. Det
är ett av de fem, vilka inom den
katolska kristenheten åtnjuta det
största anseendet, dels till följd av
sin ålder och sitt enastående läge,
dels därför att i dess kor står den
svarta Madonnan, enligt
traditionen snidad av ingen mindre än
evangelisten Lukas.
Berättelsen härom lyder som
följer, och på dess sannfärdighet
tvivlar ingen spanjor:
Under den tid, i mitten av
800-talet, när Wilfred Den Ludne satt
som hertig i Barcelona, levde uppe
på Montserrat en from eremit vid
namn Guarin. Hans bostad var
den grotta som än i dag kallas
Cueva de San Juan Garin, vilket
ju måste bevisa att legenden är
sann. Han gick dag och natt klädd
i en tagelskjorta, vilken han avtog
endast när han gisslade sin rygg
blodig om kvällarna; hans föda var
vilda rötter, hans dryck vatten ur
Fuente del Milagro (Underverkets
källa, belägen något högre än den
nuv. järnvägsstationen). Hans
helighet var vida beryktad, känd
långt utanför Spaniens gränser,
kyrkornas klockor ringde av sig
själva, när han nalkades, naturens
krafter lydde hans befallningar,
sjuka tillfrisknade vid hans blotta
vidrörande, det hände till och med
att döda reste sig upp för att hälsa
honom, innan de åter föllo ned i
den eviga sömnen.
Då begav det sig en dag, att
Ri-childis, hertig Wilfreds enda
dotter, blev besatt av en ond ande.
Prästerna läste böner över henne,
biskopen använde de kraftigaste
besvärjelser, men intet hjälpte. Till
slut fördes hon upp på Montserrat
till Guarin, och genom hans makt
blev omedelbart den onde anden
utdriven. Denne var dock ej att
leka med, och sedan han släppt
Richildis, for han för att hämnas in
i själve den helige Guarin och
ingav honom den häftigaste kärlek
för sin sköna patient. Ty
naturligtvis var Richildis underbart skön,
det voro alla prinsessor på den
tiden. Men när hon ej kände sig
hågad att besvara hans kärlek, skar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
