Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
te han mig porträttet av en
mörk-lockig, liten gosse på ett par år.
— Är det din gosse? frågade jag.
— Ja, svarade Emanuel. Hans
mor dog sedan hon gett honom
livet. Jag trodde då, att jag aldrig
mera skulle komma att älska en
kvinna; ty jag hade älskat min
maka mycket högt icke minst för
hennes fina, musikaliska uppfattning.
Men den kvällen, då jag första
gången mötte dig, förstod jag, att
jag misstagit mig om mig själv på
den punkten. När jag så märkte,
att min kärlek till dig var
besvarad, då började jag åter drömma om
en ny lycka i det nu så tomma
hemmet. I afton var det min avsikt
att fråga dig, om du ville, som min
gosses mor och min maka, följa mig
till mitt soliga hemland, men innan
dess ansåg jag det vara min plikt
att låta läkare undersöka mina
lungor, för vilkas skull jag
ordinerats detta klimat. Men läkaren
fällde dödsdomen över mig och
därmed också över min kärleks
förhoppningar. Mina lungor ha inte
förbättrats och doktorn sade, att på
sin höjd kan jag leva tre år. Det
vore därför en stor orätt mot dig
att, då du i alla fall så snart skulle
bli lämnad ensam, binda dig vid
mig. Det är nog att e 11 barn, min
lille Emanuel, fått ett arv att bära
på, som kanske kommer att lägga
också honom i en för tidig grav.
"Ett barn!" Den dagen
hade jag fått visshet om vad jag
misstänkt, att jag bar ett barn,
Emanuels barn, under mitt hjärta, och
jag hade tänkt att säga honom det,
när vi träffades. Men inte kunde
jag nu lägga sten på hans ändå så
tunga börda. Ensam bar jag min
hemliga ångest under det jag
försökte intala honom mod och hopp
att läkaren kunde ha misstagit sig,
att vi tillsvidare fingo se tiden an
och så vidare.
I och med sommarens slut skrevs
det sista kapitlet i vår
kärlekssaga. Hur litet jag då kunde ana,
att epilogen till densamma en gång
skulle bli sådan som den nu blivit!
Hur jag stod ut med att hålla mitt
tillstånd hemligt, till och med
dagen före Emanuels avresa, då jag
hjälpte honom att packa hans
koffert och han vid vårt sista farväl gav
mig en lång, frågande blick, det
har jag sedan ofta själv förvånat
mig över.
Då Emanuel rest, var det dock
slut med min självbehärskning. Jag
blev sängliggande i hög feber, och
den läkare, som hämtades till min
sjukbädd av min nuvarande man,
upptäckte naturligtvis genast, hur
det var ställt med mig och
omtalade det för mina föräldrar. De visste
ingenting om min "sommarsaga",
men däremot visste de om den
andres trogna tillbedjan och togo för
givet, att han bar skulden till min
olycka.
En dag kom det hälsning från
"den andre" med förfrågan, om han
fick besöka mig. Jag kände det
obeskrivligt svårt att, fylld av sorg
och skam och med hela min själ
sträckande sig i längtan efter
Emanuel, bevilja hans anhållan, men
jag gjorde det likväl.
På ett sätt, så finkänsligt att det
djupt rörde mig, omtalade han, att
han troddes bära skulden till min
olycka, och att han, för att rädda
mitt rykte, var villig att skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
