Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
HALLS BERÄTTELSER
ihåg- honom i sin aftonbön, som hon
gjorde i vintras?
-— Men det har du väl glömt för
länge sedan?
Glömt. Hur kunde han tro, att
hon någonsin skulle glömma h
o-nom? Hon skulle bedja för
honom varenda dag, som hon gjort
hela tiden.
— Men farbror kommer ju snart
igen? envisades hon.
Då såg han så underligt på mor,
och mor blev så blek, och hennes
ögon sågo så ledsna ut, men hon
skakade på huvudet, precis som om
hon svarat på en fråga, men Elsa
hade inte hört honom säga ett ord,
fast hon satt i hans knä. När mor
skakade på huvudet, drog farbror
Karl en tung suck, och så sade han
— med ett så sorgset tonfall att
hon måste se upp i hans ansikte:
— Elsa, liten! Gud vet, om jag
någonsin kommer igen. Och o m
jag gör det någon gång, så dröjer
det många, många år till dess. Och
då har du för länge sedan glömt
farbror Karl.
— Jag glömmer aldrig,
förklarade hon. Jag skall vänta och
vänta hur länge som hälst, bara jag
vet, att farbror kommer hem igen.
— Men, Elsa då! hade mor sagt
och sett så förebrående ut.
Se så, nu hade hon förstås sagt
något galet igen. Aldrig kunde
man då vara till belåtenhet. Var
det nu orätt att säga, att hon skulle
vänta på farbror Karl så länge som
hälst, ända tills han kom, när hon
i alla fall visste, att hon skulle
göra det? Men mor tyckte inte
om att hon sade det åt honom. Det
är allt bra svårt för en liten
sjuåring att veta vad man får säga.
Mor hade för länge sedan börjat
inpränta självbehärskningens svåra
konst i sin lilla dotters medvetande.
Och Elsa hade motstått sin vilda
lust att kasta sig om farbror Karls
hals och gråta och tigga, tills han
lovade att inte resa alls. Hon neg
artigt och väluppfostrat och
lyckades också framstamma sitt
"lycklig resa" fast hon kände hur orden
fastnade i halsen och rösten var
tjock och otydlig. Han hade
kramat henne hårt i sin famn, tryckt
sina läppar mot hennes hår och
viskat i hennes öra, med tjock och
grumlig röst:
—• Gud välsigne dig liten! Tack
för att du vill minnas mig!
Och så var han borta. Borta för
alltid, det var hon säker på. Den
som reste så förfärligt långt bort
kom sällan tillbaka, det hade mor
sagt. Hon visste det, för hon
hade flera släktingar som rest dit och
aldrig mera kommit tillbaka. Nej,
Amerika skulle taga hennes käre
farbror Karl, hennes allra bäste
vän, och hon skulle aldrig mer få
se honom. Snyftningarna höllo på
att kväva henne.
Hon hade en outredd känsla av
att mor på något sätt var skuld
till att han reste, fast hon kunde
rakt inte begripa det. Mor, som
tyckte så mycket om honom, det
visste hon, Elsa hade själv hört,
när mor sade till Emma, att Olsson
kom som en räddande ängel i
vintras. Yad skulle vi tagit oss till,
två ensamma fruntimmer i en
sådan vargavinter, om han inte hjälpt
oss?
— Jaa —- svarade Emma på sitt
sävliga sätt — timmerhuggarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
