Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
kommo som om de voro
efterskickade.
Timmerhuggarna, det var fem
karlar, som hela vintern hållit på
med timmerhuggning i skogen,
vilken stod som en mur omkring
Björkhaga, där hon, mor och
Emma, jungfrun, bodde. De hade
varit inackorderade i Björkhaga, då
det var för långt till deras hem,
för att de skulle kunna gå hem
varje kväll.
De gingo alltid hem på
lördagseftermiddagen och återvände
söndag kväll eller måndag morgon, då
de medförde ny proviant, som fru
Blom tog vara på och lagade åt
dem under veckan. M’en Karl
Olsson, som hade längst hem, stannade
över söndagen också. Han gick
bara hem någon gång i månaden,
och de gånger han gjorde det
tyckte Elsa att tiden var rysligt lång.
Han gick till handelsboden åt
mor, han skottade bort snön och
höll gångarna fina, lian berättade
roliga historier framför brasan och
lagade dockans ben, när hon råkat
bryta det. Och en gång, när mor
och Emma måsta fara bort över en
dag, tog han henne till sig, och hon
snyftade sig i sömn hos honom.
Hon tyckte, att han var nästan som
mor, eller kanske det var som att
ha en far. Hon var så liten, att hon
just inte mindes, hur det var när
far levde.
Han hade tagits ifrån henne,
innan hon var stor nog att fatta hela
vidden av sin förlust. Och inte
förstod hon vad sorg var, eller vad
det ville säga att mista den man
höll gränslöst mycket av. Hon
hade haft mor och Emma, de hade
älskat och omhuldat henne på allt
sätt, och hon hade inte känt
saknad efter en far som hon hade ett
så svagt minne av. Hon kom ihåg,
hur mor hade lyft upp henne för
att hon skulle få kyssa far en gång
till, innan han bars bort ifrån dem.
Men hon var rädd för den vita,
stela gestalten, som låg tyst och stilla
i den underliga bädden där täcket
satt så stramt och var fullt av
blommor.
Men n u visste hon hur det var
att mista sin käraste vän. Det
gjorde så rysligt ont i bröstet, när
hon tänkte på att han var borta för
alltid. De kunde ju lika gärna ha
lagt honom i en kista, som de gjort
med far, han var ju lika förlorad
för henne, och aldrig mer skulle hon
få se honom. Aldrig i livet kundo
hon bli glad mera!
O, om hon ändå kunnat tala med
mor om det! Men mor hade sett så
ogillande på henne. V a r det orätt,
att hon höll så gränslöst mycket av
farbror Karl, att hon tyckte, att
hon inte kunde leva då han var
borta för alltid?
Nej, hon fick inte stå här längre.
Mor eller Emma kunde komma och
få se henne. Hon måste behärska
sig, hon måste torka tårarna,
måste se ut som om hon inte brydde sig
om att han rest sin väg. Hon skalv
av köld och utmattning, ovan som
hon var vid starka sinnesrörelser.
Då kände hon ett par starka
armar omsluta sig, hon lyftes upp och
bars in. Mors kära röst var så
mild, men tillika så sorgsen:
— Kära, lilla vän, tog du det så
hårt? sade hon. — Du ska inte
gråta mer, han kommer nog igen, skall
du få se.
Elsa såg upp i mors ansikte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
