Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
flera gånger att bli hans. Men
—-bur mycket jag än höll av konom
— så kär långt efteråt kan jag ju
medgiva det — så kunde jag inte
göra som han bad.
— Men varför, mamma? Jag
förstod väl inte att bedöma sådant
den tiden, men för mig står han
som det manliga idealet, vilket
ingen som jag sedan lärt känna
förmått att fylla. Att du kunde låta
konom gå?
— Jag måste! Fast Gud allena
vet, hur påkostande det var.
— Jag kan ändå inte fatta det.
Det är ju intet tvivel om att han
älskade dig. Ock det är ju samma
förhållande med dig, annars skulle
du inte känna som du gör efter så
lång tid. Vad var det då som var
i vägen för er — ock jag kan gärna
säga min — lycka. Ty jag kan inte
tänka mig något lyckligare än att
fått kalla honom far.
—• Guds ords bestämda förbud
mot att draga i främmande ok med
en inte troende, svarade kennes
mor allvarligt. Karl Olsson med
alla sina goda egenskaper var dock
främmande för Gud. Du förstår ju,
att jag icke vågade bygga min
—-och din —■ framtid på så lös grund,
den kunde icke kålla i livets
stormar.
Ja, det förstod Elsa. Och hon
fann det helt naturligt, att hennes
mor handlat som hon gjort. Då det
gällde valet emellan Gud och den
hon älskade gavs det icke mer än
ett —- Gud! Hon anade också kur
ensam ock tung mors väg varit
mången gång under dessa tjugu år.
Det var ett par veckor senare.
Elsa var på kemväg från byn, där
hon uträttat några ärenden, då hon
hörde motordunk bakom sig. Hon
steg åt sidan för att giva plats på
den inte allt för breda vägen.
— Elvira! hör hon någon utropa
med ett glatt överraskat tonfall.
Hon ser förvånad upp ock finner,
att bilen saktat farten, ock att
mannen vid ratten lutar sig fram och
säger, nu med tvekan i rösten:
— Elvira!
Då tar kon några steg fram mot
bilen som nu stannat och utropar:
— Nej, inte Elvira, utan hennes
dotter Elsa! Men så vidgas hennes
ögon i undran, som övergår i glad
överraskning: Är det inte — jo,
d e t ä r farbror Olson!
—- Elsa, lilla Elsa, han sträcker
båda händerna mot den unga
flickan. Vad du är lik din mor, så som
jag minns kenne. Lever hon?
Hon ser, hur hans ansikte
mörknar av oro, och hon skyndar att
lugna honom.
— Ser du, jag har inte vågat att
fråga efter er, rädd att få dåliga
underrättelser, utan åkte hit så
snart det blev mig möjligt. Att du
kände igen mig efter tjugu år.
— Ja, det var ögonen. Annars
är farbror allt bra förändrad.
— Nå, sätt dig bredvid mig nu,
så åka vi kem till mamma, sade
han muntert. Och Elsa mindes mer
än en gång, då han sagt till henne:
— Sätt dig på kälken, så åka vi
kem till mamma.
Och hon tyckte, att käns röst nu
som då klang av jubel, när han
sade hem till mamma!
Återseendet mellan de båda
ungdomsvännerna rörde Elsa djupt. Då
först förstod hon riktigt, kur
mycket de betydde för varandra, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
