Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
HALLS BERÄTTELSER
mest taktfulla sätt som tänkas kan
— det är en present.
Här blev fru Jespersen
avbruten, ty i samma ögonblick
strömmade en hel mängd
födelsedags-uppvaktande in, och
fullmäktigefrun stod förbryllad, ensam och
övergiven. Hon sade sig själv, att
världen var mycket ondare än hon
hade trott, och att
borgmästarinnan var den falskaste varelse hon
någonsin hade träffat, ty det var
hennes stjärna som hängde där, det
var hon övertygad om. Marie
Lassen hade icke, om hon så sytt
ögonen ur huvudet, kunnat
förfärdiga två sådana stjärnor på en
gång. Hon stod just och
funderade på borgmästarinnans fräckhet,
då ifrågavarande dam trädde in i
rummet tillsammans med en hel del
andra gäster. Borgmästarinnan
kom emot henne med uträckt hand
för att hälsa. Men då kunde hon
inte behärska sig längre, hon drog
tillbaka sin hand, och i det hon
skakade på huvudet sade hon med
gravallvarlig stämma:
— Nej, fru borgmästarinna, efter
den förnärmelsen kan jag icke
räcka er handen, ni får ursäkta, men
jag är ärlig. Om borgmästarinnan
inte förstår mig, behöver ni bara se
på stjärnan där.
— Men . . . men! utbrast damen,
då hon fick ögonen på föremålet
fru Paulsen pekade på, hur har det
kommit hit? I hela tre dagar ha
vi vänt upp och ned på hela huset
för att få rätt på stjärnan —
varenda vrå är genomsökt — och så
hänger den här.
— Är det icke en present från er
till fru Jespersen? frågade full-
mäktigefrun, som började återfå
fattningen.
— Men kära, svarade
borgmästarinnan, när har det blivit sed, att
man ger bort sina egna presenter?
Hur den har kommit hit vet jag
inte, men någon present av mig är
den då inte!
— Jamen, fru Jespersen, ni sade
ju? började fru Paulsen.
— Ja, avbröt henne fru
Jespersen, jag sade, att det var en
present. Det är det också, men icke
från borgmästarinnan, men — ja,
nu kan allesammans lika gärna få
veta det. Nu såg hon sig
triumferande omkring, det är min
tillkommande svärdotters, Marie Lassen,
första present till mig, det
blygsamma sätt på vilket hon förärade
mig den har helt vunnit mitt
hjärta. Jag har skrivit till henne och
hoppas kunna presentera henne för
er om ett ögonblick.
Det blev en stunds paus.
Damerna betraktade varandra
förläget. Alla fullmäktigefruns
bekanta hade reda på historien om
stjärnan. Inte heller borgmästarinnan
hade hållit tyst om sin jakt efter
den försvunna presenten. Endast
doktorinnan föreföll obesvärad och
obekant med det hela. Hon satte
sig — med kappan på, hon hade
nämligen aldrig tid att taga av
ytterplagget — i länsstolen, där
stjärnan låg, och hon var den
första som bröt tystnaden.
— Det måste jag då säga, det
var en överraskning, fru Jespersen.
Får jag gratulera! Och det är
Maries hedebosömnad som har fällt
utslaget? Ja, då hade gamla
fröken Skiby rätt, då hon sade, att
den var underbar. Men låt oss nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
