Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
riksson i sidled, om vilken deras
fader, storgårdsbonden, icke tog
minsta notis. I sitt äktenskap
hade han två barn, en gosse och en
flicka, men deras uppfostran lade
ban sig aldrig i, ty "något skall väl
käringen sköta också", var hans
svar, när svärfadern, den myndige
prosten, förebrådde honom hans
bristande intresse för hemmet och
de små.
Till slut skulle väl Storgården ha
kommit i andras bänder, så illa som
allt blev skött och så stora summor
som Lars Hinrik Hinriksson
förbrukade för sina vilda dryckeslag,
om han icke dött knall och fall,
endast fyrtioårig. Hur det tillgick
visste ingen, men Storgårds-Bruno,
en unghäst med samma namn som
den första ban ägt, kom en dag
ensam hem till stalldörren, och efter
något sökande fann man
husbonden vid foten av Siarklippan, en
bergknalle som låg under
Storgårdens domäner.
Han efterlämnade icke några
självbekännelser och
testamenta-riska förordningar, men hans liv
låg också i öppen dag, och vad
hans ägodelar beträffar, var det väl
endast med faderns hjälp som hans
hustru kunde hålla Storgårdens
ekonomi flytande, tills sonen tog
vid. Kanske är det människors
benägenhet att i minnet längre
behålla ryktet om något illasinnat
och dåligt än något gott och
människovärdigt. Hur som helst, så
var det helt litet, som dröjde kvar
om den tredje härskaren till
Storgården. Han var lik sin farfar,
sades det, d. v. s. den sida av den
gamle Hinrik Hinriksson, som
varit god och rättrådig, den som fol-
ket i storgårdstrakten hade känt
och som icke hade någon andel i
den mörka och okända sidan av
hans liv.
Sedan blev det så att varje ny
ägare till Storgården gick i sin
farfaders fotspår, varannan god och
ond liksom de två viljor som
stridde om makten och herraväldet i
den gamle Hinrikssons liv, endast
med den skillnaden, att det hos
ättlingarna endast tycktes
utveckla sig i ensidig riktning.
En bland de yngre
generationerna Hinriksson, en vild och obändig
sälle, som plågade livet ur sin
hustru och kom flera av barnen att
emigrera till Canada, begick en
dag självmord genom att hänga
sig. I likhet med sin stamfader
hade han skrivit en del
bekännelser om sitt liv, och det var med
en viss grad av undran den tredje
av hans söner, vilken blev ägare
till gården, då de två äldsta
emigrerat och avsagt sig all bekantskap
med och alla arvsanspråk efter sin
far, läste de ord som fadern
skrivit: "Jag önskar, att folket ville
sluta upp med talet om att
storgårdshärskaren alltid skall likna
sin farfar. Det har förstört mitt
liv, ty jag hade beslutat göra
någonting annat av det, än vad det
blev. Min fader var en sällsynt
fin man, och min mor var säkert
världens bästa kvinna, och
ingenting hade hindrat, att jag kunnat
bli som de, om icke folket och
ibland t. o. m. mina föräldrar sökt
spåra farfadern i mig. Han var ett
odjur, som jag minns med fasa och
avsky. Varje liten yttring av
barnsligt vredesmod och varje
okynnig liten handling av en sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
