Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
HALLS BERÄTTELSER
det sant, Hinrik Hinriksson, att du
rymt från Finland? -— Ådrorna på
hans panna svällde, och han lyfte
sin väldiga hand som till slag, men
sänkte den sedan endast tungt på
den frågandes skuldra och svarade
lugnt: Ja, jag ville undvika
näsvi-sa människor, men frågan är, om
jag inte kommit i svårare
belägenhet här. — Sedan blev det tyst
kring Hinrikssons person, och man
nöjde sig med att konstatera, att
han i alla fall var en utmärkt
människa, som styrde sitt hus som det
anstår en man, och till vilken det
var lätt att gå i nödens tid, ty
ingen hade ohulpen gått bort från
Hinrik Hinrikssons dörr.
Men han blev inte någon
gammal man. Redan i femtioårsåldern
brötos hans krafter av en
febersjukdom, och han dog, kort därpå
följd av hustrun, en fin och försynt
kvinna, för vilken hennes man
alltid visat en stor ömhet och
beundran. I sitt testamente, varvid
Storgården och allt lösöret
övergick till enda barnet, den
nittonårige Lars Hinrik, hade han
också gjort stora donationer åt
kyrkan och missionen. I gåvobrevet
hade han gjort en anteckning, som
återförde tanken till frågan,
varför han rymt från Finland: "I mitt
inre", hade han skrivit, "har alltid
funnits två människor, en god och
en ond, och var sin gång ha de
haft övertaget, och var på sitt sätt
ha de varit förskräckliga i sin
noggrannhet att utföra varje sak till
ytterlighet. Kanske bli dessa
pengar jag nu skänker till goda
ändamål en bot för den onde
Hinrik Hinriksson i mitt liv och en
fägnad för dem som komma efter
mig, men helt lycklig blir aldrig
någon Hinriksson, förrän han
tvingas att börja sitt liv med
absolut självförvärvade ägodelar, ty
vid mina pengar låder ändå för
mycket av vad orätt är".
Så hade han lyft på slöjan en
smula, den gamle storgårdsbonden,
men icke mer än att det endast gav
rum för gissningar; alla fakta om
det mörka i hans liv tog han med
sig i graven, som gömde
hemligheten lika säkert som någonsin
Hinriksson själv. Men på Storgården
satt en nittonårig härskare, och om
honom visste man allt, ända från
barnsben, med vilken omsorg han
blivit uppfostrad, och hur väl han
tyckts ha artat sig i ungdomsåren.
Därför hoppades man, att lian
skulle bli en god man, lik den sida av
fadern, som blivit känd av folket
runt omkring i storgårdstrakten.
Men kanske blev han husbonde
för snart, eller kanske var det så
som han själv i mörka stunder sagt.
att han var sin faders onda jag
förkroppsligat, någon god härskare
till Storgården blev han inte. Han
var stor och grann med faderns
bruna ögon och ■ moderns vågiga
hår, och när han om söndagarna
kom till kyrkan, ridande på
socknens vackraste häst,
Storgårds-Bruno, då dröjde nog mången
flickas blick och tanke en smula för
länge vid den unge
storgårdsherren. Han visste att fånga dem
alla, utan att själv bränna
vingarna en enda gång, och när han gifte
sig, vilket sades vara för pengar,
ty t. o. m. Storgårdens kassa tröt
inför hans vilda levnadssätt, då
fanns ute i socknen mer än en
förgråten mö och mer än en liten Hin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
