Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
— Nej, mor, nej, jag frågade
inte om det, men då den var säker
i förra veckan, och det sedan dess
inte varit något töväder, så
tänkte jag, att det nog inte var någon
fara.
Den gamla svarar ej, hon har
åter vänt sig mot brasan. Efter
en liten stund ser hon sonen rätt
in i ögonen och frågar:
— Torsten, hur gick det med din
far, minns du det?
Sonen rycker till och flyttar sig
omärkligt längre in i vrån, där han
sitter.
— Han drunknade en kväll, när
islossningen hade börjat, svarar
han omsider dröjande på orden,
som ville han ej fram med dem just
nu, nu i kväll.
— Ja, han gjorde det, Torsten,
men han räddade posten. Den där
jägaren, Joe öurli eller hur han
hette, och pojken Conny från
Sönebyn hittade väskan vid stranden,
den hade visst frusit fast i isen.
Men Joe, han var nere i djupet,
han, och där är han väl ännu, ty
honom, far din, hittade de aldrig.
Han stupade på sin post som en
man ... en man . . . Det sista
säger den gamla nästan viskande
eller som talade hon med sig själv
endast, och huvudet sänkes mot
bröstet, som för att hindra en
framträngande tår att synas.
Det blir åter tyst en stund,
endast stormens tjut och vin bryter
stillheten. Därpå säger sonen
sakta, nästan smekande:
— Tänk inte på det, mor, tänk
inte på det.
Den gamla svarar inte något,
hon sitter som förut och ser grubb-
lande in i elden, men det rycker och
skälver då och då kring munnens
linjer. Därpå kommer det tyst och
darrande en fråga från modern.
— Och din äldste bror . . . hur
gick det med honom, minns du det,
Torsten?
— Han sögs bort av forsen och
kom aldrig upp igen. Det sades,
att han varit för djärv i sitt
arbete, men . . . Men varför tala om
det, mor, han är ju död nu, han
kan ju aldrig mera vända åter till
de levande, och . . .
Sonen avbryter sig själv, liksom
inseende det meningslösa i att
fortsätta samtalets tråd. Han är ju
död nu, menar han, vad mera . . .
— Han är död ja, ja, det är
han . . . död och borta, förlorad . . .
Det var den andra i ordningen av
dem som gått bort, mumlade den
gamla kvinnan, och en tung suck
banar sig fram ur hennes bröst.
Så säger hon stilla, i det hon ger
sonen en sidoblick:
— Hur gick det för Anders . . .
jag är så gammal nu och minns
ingenting snart . . . men hände det
inte på — på järnvägsbygget?
— Nej, mor, säger sonen kort,
nästan kärvt, som om han inte ville
besvara moderns fråga, det var
Anders som räddade den där
svenske ingenjören från att störta ned
i gruvan. Men du minns väl, att
han, Anders, själv slant och föll
ned till tredje botten. Han kom
på sjukhuset i Hammerfest, minns
du, och där togo de av honom
högra benet för att han skulle få leva,
sades det. Men det blev hans
död . . . Han sände oss en sista
hälsning med Petter Wretmark,
jägmästaren i Söne. Det var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
