Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
HALLS BERÄTTELSER
en dov, kort smäll. Ett
andfått, ihåligt hostande, några ivriga
stampningar i golvet, så går
dörren till kammaren upp med en tvär
knyck, som knappast ger de
rostiga gångjärnen tid att gnissla. En
ung, axelbred gestalt står nu inne
i stugan och gnider ivrigt sina
frusna händer mot varandra. Den
gamla kvinnan vrider något på
huvudet och säger, under det hon ser
varmt på den inträdande så som
endast en mor kan:
— Nå, Torsten, hur har du haft
det i kväll, säg?
Sonen ser ut genom fönstret och
svarar sakta:
— Åh, mor, inte värre än
vanligt.
— Hur är vädret, har den
bedarrat . . . stormen?
— Det är nordanvind, har visst
lugnat sig något, kanske bedarrar
den till natten.
— Du tror det, ja, det vore väl
om så skedde.
— Jag hoppas det, mor, säger
sonen endast. Han drar sig in i
stugans dunkel, som ville han inte
möta den gamlas frågande blickar.
Kvinnan märker det nog också,
men hon säger ingenting,
försjunker åter i sina tankar. Efter en
stund reser hon sig upp, lägger
upp potatisen på ett fat, hämtar
från ett skåp en tallrik fisk och en
kaka bröd, gör i ordning bordet så
att det ser så inbjudande ut som
möjligt, vänder sig så till sonen
och säger kort:
— Se här, Torsten, kom och ät!
Sonen går fram från sin mörka
vrå och sätter sig vid bordet. Den
gamla intar sin plats, och de äta
sin enkla måltid under tystnad. De
ha nog mycket att fråga varandra
om, men frågorna och svaren
växlas mest utan ord. Det är som
vore det tillräckligt, att de sågo
varandra, mer behövs inte.
Då de ätit, dukar den gamla av
bordet. Ingen säger något, det är
som vore de rädda för att låta sina
tankar taga ordets form.
Slutligen bryter den gamla tystnaden:
— Säg, Torsten, vad tänkte du
på när du gick genom snödrivorna,
och stormen piskade dig i
ansiktet?
— Inte på något särskilt, frös en
smula om händerna; men det är ju
så vanligt, slutade han och såg
likgiltigt in i elden.
— Ja, och så den tunga
postväskan . . . Den gamla kvinnan gav
sin son en snabb, deltagande blick,
men såg sedan genast bort åt
annat håll.
Det går en stund. Bägge vänta
att den andre skall säga något, men
varför de vänta detta, kunna de ej
förklara för sig. Då sonen inte
säger något och liksom avsiktligt
undviker moderns forskande blick,
blir det åter hon som bryter
tystnaden :
— Var insjön säker, inga vakar
eller så? frågar hon och söker på
nytt fånga hans blick.
— Nej, mor lilla, och jag — är
ju här nu, svarar han sakta.
— Men du frågade väl nere vid
poststationen, innan du gav dig
iväg över isen, det gjorde du,
Torsten?
Sonen svarar ej genast — han
tycks sitta och överlägga med sig
själv. Men då han känner
moderns frågande blick vila på sig,
säger han slutligen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
