Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD 165
gen över hans sjukdom och hans
dystra tal tryckte mig, ehuru jag
inte genast kunde fatta innebörden.
Mer och mer blev det dock tydligt
för mig, att min väg skulle bli den
han tecknat. Min kamp, innan jag
fann ro, var förfärlig. Att finna sig
i att mista det man har kärast, är
det möjligt, frågade jag mig. Och
jag förstod, att jag på allvar
måste anlägga en ny måttstock, jag
måste förflytta tyngdpunkten i mitt
liv till det som evigt varar, det som
är oberoende av tid och växlingar.
Och hur styrkte han mig ej under
den sista tiden, när jag fick sitta
hos honom med hans hand i min,
mer och mer klarnade himmelen
över mig, tyckte jag. Så som
Robert såg Gud och sin förbindelse
med honom, så ville även jag känna
det, innerlig, aldrig svikande
visshet, att Fadershanden alltid leder
våra vägar, hur underliga de än
synas oss. Men hoppet om jordisk
kärlekslycka förmådde jag ej
släppa, och hur bad jag inte till Gud
att ett underverk måtte ske! Dock,
ingenting skedde — och om det
skett, vad hade då återstått för
honom! Samma öde: fängelse eller
död.
Det var en fasansfull natt, när
jag blev kallad till honom, jag
förmådde ej tänka av ångest inför det
oundvikliga. Det var ett förfärligt
ögonblick, men mitt livs stora
ögonblick, när han lade händerna på
mitt huvud, först sakta strök över
mitt hår och log smärtsamt men
sedan välsignade mig till det verk,
som jag skulle fortsätta. Jag grät
övergivet, hopplöst. Men han bad
mig upphöra att gråta.
— Tror du inte, att vi skola se
varandra en gång till slut ändå?
Mitt livsverk är redan slut, ditt
ligger framför. En liten tid, Mabel,
en kort tid, och sedan–-Yad
som skall möta oss där på andra
sidan, det veta vi inte, blott att det
är något som övergår allt vad vi
kunnat tänka. Yad vore vårt liv,
om vi icke ägde ett sådant hopp?
Men nu äga vi det, och under
väntan på hoppets uppfyllelse ha vi här
att uträtta kärlekens gärningar, gå
Guds väg, bli Kristus lika!
När dagen silade in bakom
gardinen och fåglarnas jubel började, då
slöt han sina ögon för alltid. Jag
var stum av sorg, jag grät vid
hans bädd, tills hans kropp var
kall, sedan förde man bort mig med
våld.
Det hade gått an att tänka på det
livsverk han målade för mig, när
jag hade honom för mina ögon
levande med hans varma blick
riktad mot mig. Då fylldes jag av
hänförelse och glädje, men nu, nu
var allt mörker omkring mig. Så
fort jag orkade, kastade jag mig in
i mitt värv bland de sårade, jag
fick se jämmer och lidande och det
förfärliga sedliga tillståndet —
alltsammans krigets skull. Men
alltid tänkte jag på Robert och
sökte fullfölja vad han tänkt. Och så
fick jag se kriget inifrån, fick se
dess verkliga utseende, dess
vanvett.
Hon tystnade, och vi sutto där i
stillheten, medan aftonhimlen
glänste röd — hennes berättelse
hade räckt länge — hon med stilla
frid i hela ansiktsuttrycket, jag
djupt gripen inför min väns
livsöde. Och den lilla kvinnan växte
inför mig, jag tyckte rentav, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
