Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 HALLS BERÄTTELSER
ten. Jag visste just då ingenting
om Robert. Kanske var han med
bland dem, så att jag skulle få
träffa honom. Vad skulle jag då säga
honom?
Men de 37 voro ståndaktiga.
Snart fick jag höra, att de alltjämt
vägrade, och att de enligt
krigslagen skulle arkebuseras. Jag blev
förtvivlad. Om han var med bland
dem, skulle han ju dö, och jag
skulle aldrig få se honom mera. Dock,
innan jag fått möjlighet att företa
någonting för att få visshet, fick
jag ett telegram hemifrån: "Kom
genast, en sjuk vill träffa er". En
läkare hade undertecknat
telegrammet. Genast förstod jag, att det
måste vara han. Med febril
hastighet ordnade jag mina förhållanden
och reste med oro i hjärtat. Varför
var jag kallad? Var han svårt sjuk?
Han var dödssjuk. Fängelset,
ovissheten om liv och död, kanske
till sist mitt handlingssätt hade
blivit honom för mycket. Och nu låg
han där, avtärd, med feberrodnad
på kinderna, nedbruten. Doktorn
hade skakat på huvudet, när jag
frågade honom. Mitt inre värkte
av ånger och förtvivlan och av oro
för honom, jag bad till Gud om
hjälp att uthärda och nåd att få
förlåtelse. Redan på avstånd såg
jag, hur hans anletsdrag upplystes,
när jag närmade mig. Jag sjönk
ner vid hans säng.
— Förlåt mig, kan du förlåta
mig, Robert, älskade? snyftade jag.
Han blott strök med sin smala
hand över mitt hår och log.
— Mabel, käraste, vad jag är
glad att se dig igen. Jag förlåta!
Jag förstod dig rätt väl, till och
med när du i hastigt mod reste.
Och hur du än tänkte, när du for
ut som sjuksköterska, så fullföljde
du blott min uppgift, min tanke,
fastän du ej förstod det. För dig
blev det en barmhärtighetstjänst,
men för mig skulle det varit
krigstjänst, och det kunde jag inte -—
förstår du mig nu?
I ett ögonblick stod hans syn klar
för mig — och detta hade jag velat
rucka på! Jag grät länge vid hans
bädd, jag smekte hans avtärda
händer och höljde dem med kyssar.
— Du lever, du lever, snyftade
jag, jag fruktade, att du var bland
dem som skulle skjutas i
Frankrike!
Då berättade han, att han varit
bland dem, skulle varit bland dem,
men så hade sjukdomen kommit.
Och nu, vad jag var glad, skulle,
inte vår lycka komma? Jag
skulle vårda honom som ett barn, se till
honom, sitta hos honom alltid, tills
han blev frisk. Och då skulle
drömmen äntligen gå i uppfyllelse!
Jag talade om detta. Men han log
vemodigt.
Det är nog inte så Guds vilja;
mitt bröst, mina lungor tåla snart
inte mera, jag känner det. Men
du, du skall leva, Mabel, och du
skall ge ditt liv i Kristi tjänst, så
som jag ville ha givit det, och du
skall föra striden mot orätt och våld
vidare, vare sig du ger lindring åt
sårade eller finner din plats här
hemma.
Det var med en underlig
blandning av sorg och glädje jag hörde
på honom. Glädje över det ljus,
som gått upp för mig, den uppgift
han målade, den Kristus som var
hans, så mycket rikare,
personligare är min bild av honom, men sor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
