Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
HALLS BERÄTTELSER
Därpå krossade han
skallen med en tang,
träskaf-tad sten.
Det stack i hans ögon, det var
det starka ljuset. Varifrån kom
det? Jo, från det glödande hjulet
i rymden!
Hur kunde det glöda? Och hur
kunde det rulla fram där uppe utan
att falla? Tog han en sten och
kastade den upp i luften, föll den
till marken. Det retade honom, att
han inte förstod, hur hjulet kunde
hänga kvar. Från arla morgon
rullade det i en lång båge över
skogarne och bergen. Särladags
körde det ned i havet. Det uppslöks
av vattnet, ekrar och ring lyste ej
mer. Men nästa morgon körde
hjulet åter upp över trädtopparne.
Vad var detta? Och varför
begrep han det inte? Det grämde
honom. Men människorna begrepo
det helt visst, ty han hade hört dem
ropa mot den flammande skivan:
— Solguden! Solguden!
De reste altaren, lade slaktade
djur därpå, slogo eld, antände de
döda kropparna, så att de gingo
upp i rök. Detta tyckte Jotun var
ett stort slöseri. Det vore mycket
bättre att äta upp djuren — det
fanns minsann inte något överflöd
på föda. Röken, sade
människorna, skulle stiga till solguden
samman med deras böner och beveka
honom att giva dem
gyllene tider. Men inte
trodde Jotun på någon
gud, blott på sin egen
kraft.
Ja, människorna voro
dumma, men han,
Jotun, var vis. Det där
Ingen mäktade göra något mot
honom. Småvarelserna lyfte sina
klubbor, avsköto sina pilar, men
han bara skrattade, ty slagen
gjorde honom ej illa — det var som om
han klappats på benen — och
sten-spetsarne retade blott litet i hans
hårda hud utan att vålla sveda.
Aldrig hade han fått någon skärva
i ögat, hur bågskyttarne än siktade.
Han undrade, om han med
hammaren skulle förgöra hela byn med
människor och djur. Nej, vad
skulle han då leva av? De där krypen
voro ju till för hans skull! De
kunde gärna fortsätta att tjäna honom.
Voro de ibland upproriska, så vad
gjorde det? Han ryckte på
skuldrorna, övergav strafftanken,
vandrade så uppåt berget ända till
toppen.
Därifrån såg han långt kring
havsvidden. Grant skimrade
vattnet kring de låga, grå skären. En
svart,
ettersprutande drake sam
fram över ytan,
i luften
vingslo-go stora
vild-fåsrlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
