Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD
37
hjulet, som guden åkte på,
försökte soldyrkarna efterhärma på hällar,
ristade in det till den underfulles
ära, som de sade, men resen tyckte,
att det vore bäst om det rullade i
havet för alltid, så förargade det
honom inte längre. Att han då
skulle få leva i ständigt mörker,
besinnade han inte, så vis han än var.
Där han stod på klippkrönet
sträckte han ut händerna för att nå
solhjulet och skränade:
— Jag är Jotun, jag skall vräka
dig ned i havets djup!
Men hur han tänjde ut sin långa
kropp, inte nådde han det. Då blev
han ursinnig, slungade hammaren
mot det. Den dansade några varv
i luften, föll därpå med ett brak ned
på tunet, där människorna sysslade.
Jorden rök upp, när den borrade sig
in i marken. Ett fasans rop
rungade:
— Jotun, Jotun, du har dödat vår
älsklige Vile! "Ve dig!
Han kunde se, hur roparne grepo
sina vapen och rusade mot berget,
han hörde dem skria:
— Hämnd för Vile, vår ätts
fagraste sven!
De myllrade upp för att mörda
honom. Men han stod trygg med
grovnävarne mot sina läggars
vargskinn. När de nått honom, höjde
de sina klubbor, läto pilarne flyga.
Han storskrattade, böjde sig ned,
avvärjde slagen, uppsnappade
pilarne, kastade dem ifrån sig.
— Icke såren I mig, pyttar!
Hammarlos är jag, därför törens I
anfalla mig. Men biden blott, jag has-
Molnguden svarade med en ljungande
eldstråle, som genomborrade jättens
panna.
tar ned till tunet och hämtar
hammaren. Vem står mig då emot?
Då fälldes vapnen modlöst,
anfallarne knäböjde för den
oemotståndlige.
— Jotun, vår plågare är du, stor
i kraft, snar till vrede. Förfärlig
är du, ingen fäller dig. Men
omåttlig är vår sorg, ty vår stams fridaste
ättling ligger död. Hämnas ville
vi, rättfärdigt är detta. Men du är
starkare än vi. Giv
nåd åt oss,
förtvivlade! Vad
äskar du, att du
måtte blidkas?
Eesen smackade
med tungan och
sade:
— Det är hett,
jag1 är torr i
svalget, jag vill
dricka. Skaffen mig
vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
