Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 , HALLS BERÄTTELSER
de värsta bråkstakarna ock
supbröderna i socknen, kade blivit bättre,
sedan de hört den nye prästen.
Ja, allt hade nog så småningom
blivit bra däruppe i Sickmyra, om
inte patron Nicklas, storpatron,
som han kallades, varit. Det var
egentligen han, som förstörde
folket. Han hade många i sin tjänst.
Betalade dem gjorde han inte mer
än andra. Snarare mindre. Men
det var en sak, som han kunde
locka dem med, och det var
brännvinet. Det var på den tiden
brännvinsbränningen ännu florerade.
Man fick bränna och dricka hur
mycket man ville. Som sagt,
patron Nicklas visste att ta sitt folk.
Slita fick man göra som ett oskäligt
djur, men när arbetet var slut,
öppnades brännvinskaggen, och
elddrycken rann utför törstiga
strupar.
På samma sätt skötte patron
Nicklas sina skogsaffärer. Det var
väl ingen skogsägare, som inte med
fast föresats att ej låta pruta med
sig steg in på storpatrons kontor
och gick därifrån eller rättare sagt
bars därifrån, i många fall som en
ruinerad man. Ty i fyllan och
villan hade kontraktet upprättats, som
för framtiden gjorde köparen
rikare än förut och bragte säljaren till
tiggarstaven, om han inte föredrog
fattigstugan.
Det berättades, att patron
Nicklas inte kunde med den nye
prästen. Detta av lätt förklarliga skäl.
Ty segrade prästen över folket och
fick dem att låta bli spriten, då var
patron Nicklas makt snart ute.
Emellertid hade storpatron nu på
vårsidan insjuknat svårt i lungin-
flammation, och doktorn befarade
det värsta.
Telefonen ringde. Förargad över
att bli störd i sitt arbete svarade
pastor Joel Andersson:
— Jo, det är från patron Nicklas.
Han ligger för döden, och han vill
tala med pastorn. Kan pastorn
komma med detsamma?
— Hälsa patron Nicklas, att jag
kommer.
Med en suck lade Joel Andersson
sin halvfärdiga predikan mellan
bladen på den stora familjebibeln,
som han fört med sig hemifrån, tog
hatt och käpp från hyllan ute i
farstun och gick ut.
Det var en vacker sommarkväll.
Klockorna från den gamla
klockstapeln där nere i byn ringde
helgmål. Från fälten intill doftade det
av blommande klöver. Svalorna
klyvde luften, ivriga att skaffa
föda åt sina hungriga små, innan
mörkret och natten föll på. Borta
i skogen ropade trasten.
Det var en bra bit till patron
Nicklas. "Visserligen kunde Joel
Andersson tagit skjuts för att
fortare ha hunnit fram, men han var
van vid att folk överdrev och
kallade på honom i både tid och otid.
Patron Nicklas var sjuk. Det
var inte tu tal om den saken. Och
kunde Joel Andersson skänka
honom någon tröst, så gjorde han det
gärna. Kommen halvvägs stannade
han vid en liten rödmålad stuga,
som låg vid vägen. Där inne
bodde en gumma, som han alltid
brukade hälsa på, när han gick förbi
den vägen. Både gumman och
stugan voro i hans tankar ett begrepp,
som påminde om hans eget barn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
