Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
, HALLS BERÄTTELSER
nästan att tappa koncepterna,
eftersom det vapen, med vilket kan
kade tänkt övervinna vittnet, kade
vänt sig mot konom själv. Då den
älskliga lilla Hattie, sårad av den
förödmjukande frågan, under tårar
tappert och bestämt försäkrade, att
bon visste, att Leclere var
oskyldig, och att hon skulle älska honom
och hjälpa honom även om alla
andra hånade och övergåvo honom,
blevo åhörarna rörda, och ett
mummel av bifall gick genom
rättssalen.
På ett så besynnerligt sätt blev
alltså Hatties hemlighet, för vilken
hon hade gråtit och bedit så —
denna vackra och dock så kvalfulla
hemlighet som hon för ingenting i
världen ville röja — känd.
Under sitt vittnesmål hade hon
inte förtegat, huru hon hade brukat
ge akt på när herr Leclere kom och
gick, hans göranden och låtanden,
och hur en låg pall under
takfönstret tjänstgjorde som utsiktspunkt
åt henne, från vilken hon var dag
såg sin hjälte komma hem till
middagen.
Hur obehagligt det än kunde
vara för distriktadvokatens
anseende, så hade dock alla närvarande en
tydlig förnimmelse av att denna
lilla kärlekshistoria och denna
jungfrueliga själs hjältemod hade
vunnit seger över juristens slughet
och lärdom.
Hattie var mycket upprörd, då
hon slutat sitt vittnesmål och hon
återvänt till sin förra plats bland
vittnena i närheten av dörren. Ett
par minuter hörde hon ännu vad
som föregick i rättssalen, så
svartnade det plötsligt för hennes ögon.
En av rättstjänarna, som hade givit
akt på henne, frågade om hon icke
hellre ville sätta sig ute hos
frukt-månglerskan i hallen för att andas
litet frisk luft. Hattie följde med
honom och fick sätta sig på en stol
bredvid månglerskan. Allt
emellanåt kommo människor ut, köpte
äpplen och nötter och berättade för
den gamla, huru modigt Hattie
hade uppfört sig, och huru hederlig
och ärlig Leclere var.
Hattie gladde sig åt vad hon
hörde, men så småningom
uppfylldes hon av en långt lyckligare
känsla. Hon andades fritt och lätt,
all ängslan var försvunnen.
Lyckan hade varit henne gunstig, hon
hade avgivit sin förklaring, och
vilken salighet! Hennes tillbedde —
den store, oförliknelige — hade
hört henne! Hennes bön hade
alltså blivit uppfylld, och det på ett
sätt som hon aldrig hade kunnat
drömma om. Hennes hjärta höll på
att flöda över!
Det visade sig att Hatties
berättelse var riktig. Domaren
lyckönskade henne i sitt tal till
bisit-tarna, och dessa frikände Leclere,
i det de togo för givet att
pantlånaren hade tagit fel på person.
Kort efter förhöret visade det sig
att ännu en förutom Hattie hade
iakttagit den misstänkte ute på isen
julafton, och därmed blev Hatties
vittnesmål bekräftat.
Då det nästa gång blev jul, hade
Hattie och hennes mor endast en
gäst i det lilla huset vid pilträden,
och det var herr Leclere, som nu
icke längre bodde där som
hyresgäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
