Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEPTEMBER MÅNAD’
37
väg än den jag kommit; just den
väg, som under svett och möda och
med otrolig energi av de starka
männen drogs fram genom
ödemarkslandet.
Jag ser jökeln på det fjäll, som
av lapparna fordom dyrkades som
gudom, gnistra till i brinnande rött.
Lätta morgonskyar sväva över
Tjuonjavagges djärva sadel. Jag
vet, att den röda solskivan snart
skall stiga över fjällkammarna i
öster.
Den vita natten är förbi. Men
för mig har den varit så rik, så
fylld av andakt, av stark, fullödig
stämning, att en ödmjuk
tacksamhetskänsla ännu genomströmmar
mig. Lycklig vandrar jag
stålskenornas slingrande väg för att vid
Björkliden, där Rakkasjokk, den
muntra fjällbäcken, sjungande
störtar mig till mötes, se den nya
dagen kasta sitt ljus över detta
strålande, lappländska paradis.
Afton vid sjön
Vinden vattenytan krusar.
TJti fjärran forsen brusar,
längtar att till vila gå.
Björkarna kring gröna stränder
sträcka sina vita händer
upp emot det klara blå.
Hela nejden vakar, drömmer,
medan själva solen glömmer
att gå ner vid skogens rand.
Här och där syns vita segel
glida fram på mörkblå spegel
och försvinna efter hand.
Under valv av furors grenar,
mellan mossbelupna stenar
lyser ljungen dunkelröd —
en reflex av solnedgången,
över vågen tonar sången,
dallrande och sällsamt spröd.
Den en hyllning är till dagen
med de ljusa, väna dragen,
som så fängslade vår själ.
Ej ett blad, en blomma röres.
Likt en andeviskning höres
vindens döende farväl.
Ester Renberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
