Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
, HALLS BERÄTTELSER
nerhet detta jättearbete,
järnvägsbygget genom lappländska
ödebygder, kunnat utföras utan "männen i
ledet". I all sin ringhet voro
dessa män pionjärer, kulturens
budbärare till fjärran, sovande
ödemarker. Ståtligt var deras arbete,
stort deras livsverk.
Men så kom det grinande
spöket, pesten, in i de starka männens
led. Köld, ketta, mörker kade de
uthärdat. Umbäranden och hårt
arbete hade inte knäckt dem. Men
för den bleke gästen föllo de ihop,
den ene efter den andre.
Släggorna föllo ur deras händer, det
muntra skrattet dog bort. Sången
tystnade på deras läppar. Tystnaden
föll tung bland glesnande led.
Starkt, kärdigt kade deras liv
varit. Arbetets sång hade brusat
genom det, fyllt det med sin hårda
friskhet. Detta var ett liv för män,
för verkliga karlar. Ock som män
dogo de. Som kjältar stupade de
på sin post. Och här äro de
jordade, alla de som föllo. Här sova de
den sista, stora sömnen. Fjällens
höga himmel välver sig över dem.
Vindarna sjunga omkring dem, ock
fjälljättarna vakta deras ro. Det
stora underbara ödemarksland, för
vilket de offrade sina unga, friska
krafter ock slutligen gåvo sina liv,
har i gengäld givit dessa enkla
"män i ledet" en viloplats, skönare
än som beskärts mången stor
konung i andens eller världens riken.
Björkens sus dör bort.
Himmelen har fått en djupare färg. Den
ensamma stjärnan flämtar inte
längre, den har bleknat bort, men
fjällen lysa blåare och klarare i
färgen. Silverdimman kar sking-
rats. Världen har fått något
förväntansfullt över sig. över Torne
träsk fladdrar en lätt rosafärg, ock
en ensam fågel försvinner med
breda vingslag bortåt Bardodalen.
Stilla lämnar jag min plats vid
den knotiga björkens fötter.
Försiktigt går jag mellan gravkullarna
och raden av vita kors, ty jag
tycker de små blommorna också viska
"stig varligt". Jag läser på
korsen, vilka alla äro lika. Svenska,
finska ock norska namn. På en
del bara ett förnamn eller intet
namn alls. Bara ett årtal.
— Borde de inte
blomstersmyc-kas, alla dessa kullar, tänker jag.
Borde inte sommarens rödaste rosor
lysa över dem. Men så måste jag
le över mig själv. Åknej, inte
voro rosorna, dessa veka och sköra
Herrans blomster, de rätta
blommorna för de fallna kämparna. Nej,
fjällmarkernas egna, härdiga
blomster skall smycka deras
viloläger.
Ock av krypande dvärgbjörk och
frostbitet, blodrött lingonris från
stranden av Torne träsk lägger jag
ett knippe vid foten av det kors, på
vilket intet namn finnes präntat.
— Bara ett nummer, tänker jag,
en namnlös. Men ändå en viktig
kugge i det stora maskineriet. Ock
i tacksamhet och vördnad böjer jag
stilla mitt huvud vid denne okände
soldats grav.
Så lämnar jag den lilla
kyrkogården. Genom höga videsnår
klättrar jag upp för sluttningen, tar
mig över sandbanken ock upp på
banan. De blanka stålskenorna
lysa i gryningsljuset, ock
snötunnlarnas kalvmörker förskräcker mig
inte. Tv nu vill jag gå en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
