Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEPTEMBER MÅNAD’
53
viss njutning av att kunna få taga
ut den tillåtna hastigheten.
När allt var uträttat, styrde han
kosan mot nordväst och mot
Hamp-stead, där han hade sitt
föräldrahem.
Efter det bedövande sorlet och
myllrande livet i City kändes det
behagligt att nå mera stilla
trakter. Särskilt var detta fallet, när
han kommit ett stycke in på den
breda, präktiga Hampsteadvägen.
Det var ej så utan, att han
längtade hem. Henry älskade kemmet
ock i all synnerhet modern, som
han nästan avgudade. Han var
enda barnet till goda, välsituerade
föräldrar. Vid honom voro alla
deras jordiska förhoppningar fästade.
Det enda bekymmer han gjorde
dem var, att han syntes loj och
aldrig blev färdig med sin
studentexamen.
Inkommen på en nästan folktom
gata fick han böra ett besynnerligt
ljud. Det lät närmast som en
kattunges jamande. Han tittade åt
båda sidor, rädd att köra över något
litet kräk, men såg intet sådant.
Han fortsatte sin väg, men hörde
alltfort det späda jamandet. Vad
kunde det vara? Ak, nu förstod
han det! Säkert kade en liten
kattunge smugit sig in i bilen, när
någon där lagt in ett paket eller
något dylikt. Han lämnade ånyo
ratten, öppnade dörren ock tittade in.
Han sckasade ock klappade i
händerna, men ingen kattunge
hoppade fram. Vad i all världen kunde
allt detta betyda? Han öppnade
den stora spånkorgen för att
undersöka om ljudet möjligen kom från
den. Ehuru han ingalunda hörde
till de rädda, hoppade ban med ett
skutt tillbaka. Det var något som
rörde sig, men icke en kattunge
utan ett levande, spätt
människobarn. Han såg ett rött litet
ansikte och en lustig liten näsa titta
fram. "Jamandet" tycktes tilltaga
i styrka. Kanske ungen var
kung-rig. Men vem kade lagt dit den?
Och var hade det skett? Omöjligt
att utfundera. Han hade ju
stannat och stigit av på en hel mängd
ställen både i Westminster och i
City. Inte kunde han kasta ut
barnet på vägen. Nej, hem till mor,
hon skulle nog veta råd! Han
satte sig åter vid ratten och körde så
fort kan kunde.
Nu föll det sig även så, att
Henry var mer än vanligt förtjust i
djur och småbarn. Under hans
lugna yttre, djupt därinne i
hjärtat, fanns något så underbart vekt
ock varmt, vilket måkända endast
modern kade en aning om. En rik
fantasi kade han också, ehuru
ingen trodde det.
Det var inte många minuters
väg fram till hemmet, den vackra
villan Oakkill, omgiven av en
trädgård, som under sommaren var
obeskrivligt vacker. Men man kinner
tänka mycket på fem minuter. Hur
skulle ban kunna få behålla
barnet? En kattunge hade han nog
fått behålla, men annat var det med
ett litet levande människobarn. Att
någon rättmätig ägare till barnet
skulle dyka upp, trodde han inte ett
ögonblick. Mitt i det myllrande
London lägger väl ingen ett nästan
nyfött barn in i en annans bil i
någon annan avsikt än att bli av med
det.
Nu såg han framför sig Oakhill.
Han körde fram till dörren, steg ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
