Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEPTEMBER MÅNAD’
57
turen fröjdas över att få leva och
vara till.
Oakhill ligger leende och
solom-flutet under en himmel så blå som
Italiens, liksom nymorgnad efter
den långa vintersömnen. I
trädgården börja syrenklasarna brista,
och narcisser, aurikler och tulpaner
nicka så glatt med sina huvuden
och tyckas viska: "Nu är det vår
igen, nu är det vår igen!"
Nu kan familjen åter börja
intaga sitt eftermiddagsté i
trädgården på den fagra, ljusa gräsmattan,
som är så fast och hård, att de
vassaste skoklackar där ej lämna
märke efter sig. Maj, som bett att få
duka bordet, springer beskäftigt
ut och in — en sannskyldig liten
älva bland blommorna. Det är en
vacker tavla, typiskt engelsk, som
dessa fyra lyckliga människobarn
bilda inom ramen av den
nyupp-ståndna naturen.
Mrs Barrington sitter
tillbakalutad i en vilstol med en pall under
fötterna, försjunken i tankar.
Hennes man studerar aftontidningen,
Henry, som nyss kommit hem, har
kastat sig ned på gräset, och Maj
kommer springande med Pas kära
tobakspipa.
— Hallå, Maj! ropar Henry, du
är naturligtvis frisk och kry som
ett vinterny?
— Nej, onkel Henry, jag är frisk
och glad som en nyvaknad vår.
— Det var fasligt, vad du börjar
uttrycka dig väl. Men du har nog
tagit de där fina orden ur någon
bok.
— Jaa, det har jag, för jag
tyckte det lät så vackert så, och du sa
ju för nå’n tid se’n, att jag skulle
lägga på minnet vackra saker jag
läste.
— Maj, bed Lizzy komma ut
med tévattnet, avbröt mrs
Barrington.
— Kan inte jag få göra det, då
det är jag som dukat bordet?
— Ja, men du springer ju jämt,
och då kan du snava och skålla dig
av det heta vattnet.
— Ja, men om jag går lika
långsamt som Pa, kan jag väl få göra
det?
— Nåja, försök då, men var
försiktig!
Så satte de sig alla ned vid det
vackert dukade bordet. Det var
egentligen Maj, som höll målron
vid makt, livlig som hon var. Mr
Barrington sade under alla
förhållanden inte mycket, men hans ord
hade innehåll och vikt. Och då han
nöjd och glad befann sig bland sina
kära, låg ett glitter i hans ögon.
som var mer vältaligt än ord. Mrs
Barrington var en lugn och blid
kvinna. Hon höll ett kärleksfulle
och vakande öga över hela hemmet,
var en präktig husmor, men gjorde
aldrig väsen av sig. Även Henry
var till sin natur sansad och lugn.
Det var alltså Maj, som
representerade det livliga elementet. Hon
var i sanning som en glad,
kvittrande liten fågel. Och helt visst
skulle hemmet synts tyst och öde,
om den kvittrande lilla fågeln
tagits ifrån dem.
Témåltiden, ehuru enkel, räckte
länge, vilket i allmänhet är fallet
med alla måltider i England i
något så när välsituerade hus. Dessa
äro ju de timmar, då alla familjens
medlemmar äro samlade. Då
kommer ingen brådska till synes. Små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
