Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
vill lämna Pa, Ma och. dig, onkel
Henry, förstås.
— Jaså, var det orsaken? Det
är väl, att du kar långt dit än.
— Men du sa’ en gång, att du
skulle gifta dig, när du var
tjugoåtta år, ock det är du ju nu, ocli
att jag då skulle komma kem till
dig. Kanske du inte bryr dig om
det nu?
— Nej, jag kar inte bestämt mig
än. Kanske blir det ingenting av.
— Det var då väl, för jag skulle
ändå inte vilja lämna Pa ock Ma,
men jag vill ka dig kvar också.
Det är så roligt rå om er alla tre,
ock jag är bestämt den allra
lyckligaste lilla flicka i hela London.
Henry log ett glatt leende. Ja,
visst hade föräldrarna och han
gjort allt för att göra barnet
lyckligt. De kade alltid haft till mål,
att hos den lilla utveckla en god
kristlig karaktär, stålsätta hennes
vilja att göra det goda, väcka
hennes energi och leda hennes blick
uppåt och framåt. Hans hjärta
fylldes av tacksamket, när han
tänkte på vad de redan fått genom
denna lilla solstråle, genom den
lilla julgästen, som till sin första jul
låg där så arm, så övergiven,
utkastad i det stora London av vem?
Av vilka? Ja, den frågan skulle
väl aldrig här nere på jorden få sitt
svar, och osökt stego upp i hans
hjärta följande ord: "Förgäten icke
att bevisa gästvänlighet. Ty
genom gästvänlighet hava några
utan att veta det, fått änglar till
gäster."
— Där borta glittrar sjön,
ropade Maj och klappade i känderna.
O, så roligt ! Ock den lilla slet ock
drog för att Henry skulle påskynda
sina steg.
— Får jag springa förut?
— Ja, gärna, här finns ju inga
bilar. Men var försiktig, så du i
din iver inte springer rakt ned i
sjön, ock gå inte längre bort än att
du kan se mig. Ock så dansade den
ljusa lilla älvan i väg på snabba
fötter.
Sommaren försvann utan några
större händelser. Familjen
Barrington vistades en tid i Shanklin
på ön Wight, trädgårdsön kallad.
Ibland var Maj bjuden till någon
liten vän och skolkamrat. Hon var
ofta tillsammans med Meg Yalery.
Denna flicka ock Maj kade troget
hållit samman alltsedan de
träffades i Kindergarten, och Maj kände
sig mycket stolt, då Bertil, Megs
fem år äldre bror, värdigades taga
del i deras lekar. Ibland var
också Meg kemma hos Maj.
Så kom åter en jul. Aldrig
saknades julträdet, prytt med flaggor
ock ljus, och Majs födelsedag
firades — den dag hon som sjuåring
var så rädd man skulle taga ifrån
kenne, enär kon "kände sig så
lycklig att få ha samma födelsedag som
Jesusbarnet".
Så blevo dagarna till veckor,
veckorna till månader och av
månaderna blevo år. Alldeles så som
det plägar gå i det mänskliga
livet. Ock under tiden växte också
Maj upp och utvecklades, alltfort
ett lyckligt barn, som fick mycken
kärlek men även gav sådan.
Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
