Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
, HALLS BERÄTTELSER
ningom, då hon märkte, att hon
gått för långt, hlev hon rädd och
ångrade sig, men märkte till sin
förtvivlan, att hon nu inte längre
kunde hejda sig eller vända om
utan att ödmjuka sig och be om
förlåtelse. Och i blind förtvivlan
fortsatte hon därför bara längre och
längre.
För en stund var det alldeles tyst
i rummet. Ingenjör Bertil
Wan-dell reste sig ur den mjuka fåtöljen
och gick bort till den öppna spiseln
och lutade sig tankfullt emot
frisen utan att svara på Birgittas
sista ord. Men då var det som om
hon förlorat den lilla
självbehärskning hon ännu hade kvar, och med
ett hånfullt leende sade hon:
— Åh, försök inte att imitera
engelsman och hyckla ett lugn, som
du inte känner. Du behöver inte
alls stå där vid spiselfrisen och se
teatralisk ut, för det inverkar i
alla fall inte på mig.
— Förlåt om jag irriterar dig,
svarade han lugnt och gick
tillbaka till sin stol och satte sig.
Men hon hade hoppats, att han
skulle komma fram till henne och
liksom förr smeka hennes mjuka
hår och böja hennes huvud
tillbaka och kyssa henne. Hon visste,
att hon var söt, och att den nya
bronsfärgade klänningen klädde
henne utmärkt och än mer
framhävde hårets underbara
kopparglans. Men Bertil tycktes inte
märka något av allt detta i kväll, och
det gjorde henne förargad. Och
ännu mer förargad var hon för att han
inte kom fram till henne just nu
och kysste henne, men på samma
gång visste hon, att om han
verkligen gjort det, skulle hon genast
ha skjutit honom ifrån sig, och
medvetandet därom gjorde henne
ursinnig på sig själv. Men i sin
otyglade själviskhet var det för
henne helt naturligt att låta det gå
ut över en annan. Hon hade aldrig
i sitt liv medvetet tyglat sig själv,
och det blev nu hennes stora
olycka.
— Ha vi det inte rart och trevligt,
säg? frågade hon hånfullt och slog
otåligt med handen mot kuddarna.
-— Men Gitta, hur —, började
han vädjande och ömt, men avbröts
av henne, då hon strax fortsatte:
-— Ska det inte bli trevligt att
leva ett helt liv så här?
Hon skrattade hårt och konstlat.
Med ett vigt språng stod hon i
nästa ögonblick framför honom och
såg på honom med kalla, kritiska
blickar.
— Jag skall säga dig en sak,
sade hon och drog undan sin hand,
då han sökte dra henne till sig.
—-Vi passa inte för varandra, vi
komma aldrig att bli lyckliga
tillsamman. — —- —
—- Men Gitta .—, började han på
nytt, men avbröts åter av Birgitta,
som drog ringen av sitt finger och
vårdslöst kastade den i hans knä.
— Nej, spar dina predikningar!
Du hittar nog snart ett litet lamm,
som hellre vill höra på dem. Jag
har tröttnat på dem och på dina s.
k. allvarliga samtal. Du vet alltför
väl, att jag inte har samma
intresse för din Gud, som du själv
har, och att jag aldrig trott på dina
förutsägelser, att Han ska’göra oss
lyckliga. — Här ser du förresten
den stora lyckan! Var den inte
underbar kanske!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
