Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKTOBER MÅNAD
19
han någonsin sett, och han hade
länge varit fast besluten att göra
allt vad som stod i hans makt för
att kämpa sig fram till en sådan
ställning, att han, som nu blott var
en fattig, obetydlig löjtnant, en
gång skulle våga bedja om hennes
hand.
Poul, som från det han var liten
pojk aldrig hade känt vad det vill
säga att vara "hemma" på ett
ställe, utan som alltid kade varit gäst
—• alltid bara föremål för allas
vänlighet och likgiltiga medlidande,
som folk brukar visa en ung man
utan några egentliga förbindelser,
hade bildat sig ett idealbegrepp av
ordet "hem". Han ville slita och
släpa för att skaffa sig ett sådant,
ock kan drömmer såväl vaken som
sovande en ljuvlig dröm om den
milda, älskliga ock sköna
kvinna, som skall bliva härskarinnan
där.
Fram ock åter kar kan nu vandrat
på gatan, sett ock kritiserat, valt
ock förkastat, tills han slutligen i
ett fönster får syn på en liten
fyrkantig glasask, innefattad i ett
slags metall som ser ut som guld.
Det är väl ett litet etui att förvara
smycken i, ett riktigt vackert skrin,
tycker han. Ett sådant där
nipper-skrin — juvelskrin är väl ett för
anspråksfullt namn på det — bör
passa alldeles utmärkt till en ung dam
som Editk, hon har ju vackra
ringar och broscher att förvara i det,
och då han på prislappen ser, att den
endast kostar fem kronor, kar kan
fattat sitt beslut. Han går genast
in i affären och köper skrinet. Han
bär hem det så försiktigt, som om
det kade varit av rent guld, och
många gånger under aftonens lopp
tager han fram skrinet för att se på
det och beundra det.
Nästa förmiddag sände han så
upp det lilla sirligt inslagna
nipper-skrinet tillsammans med ett kort
ock en bukett av de allra vackraste
violer -—• det var Editks
älsklingsblommor — till den unga damen,
och när aftonen kom var kan
färdigklädd till festen långt före den
utsatta tiden, så otålig var kan att
komma iväg för att få veta vad hon
tyckte om käns present. Ediths
tant, prästfrun, hade gått dit för
länge sedan, hon skulle äta middag
där, och lilla Gerda skulle också få
vara med om festen en liten stund.
Men Poul såg varken sin värdinna
eller liennes dotter; för konom fanns
endast en enda person, festens
drottning, den vackra, strålande Editk.
Aldrig, tyckte kan, hade hon sett så
förtjusande ut som i afton. Den
ljusblå klänningen passade alldeles
förträffligt till kennes fina hy och
det ljusa, silkeslena kåret, ja,
klänningens färg gav hennes ögon en
djupare glans, det var, så föreföll
det honom, som om han såg rätt in
i himlen, när han mötte dem. Hon
tackade honom för presenten med
några vänliga ord och ett
småleende, och den blick hon gav honom
var så varm, att den kom Pouls
kjärta att klappa av glädje. Han var
så lycklig över att bara få se på
henne — vara i hennes närhet, att
han inte fann tiden alls lång, trots
att hon nästan ständigt var
upptagen med varjehanda bestyr.
Han ville helst vara ensam, och
för att slippa ifrån grosshandlarens
sällskap smög kan sig in i det lilla
kabinettet, som låg längst bort från
stora salongen. Här sjönk han ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
