Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKTOBER MÅNAD
21
det, och jag är glad över det, för jag
har aldrig haft ett så vackert etui —
jag kommer att tänka på alla de
äventyr jag har läst om, när jag
ser på det — men hur är det fatt?
Gerda ser länge på den unge
officeren, som står där och andas tungt.
Men Poul svarar henne icke.
Aldrig kade kan trott, att en människa
kunde lida en sådan smärta som
den, vilken i detta ögonblick
mar-terade honom. Med ett enda hårt
och grymt slag är hans kärlek
dräpt, och det är som om hans
hjärta långsamt skulle förblöda. I år
och dagar har han endast haft
henne i sina tankar, kon kar talat
vänligt ock förtroligt till honom,
behandlat honom som en
barndomsvän, som var henne kärare än alla
andra, och så tillfogar hon honom
ett så hjärtlöst hån. Den present,
som han i flera veckor hade glatt
sig åt att få ge henne, och som han
blott genom försakelser ock
uppoffringar kade kunnat spara ikop
pengar till, den kar hon skrattat åt ock
gjort narr av och så givit bort den
till ett barn! Inte en enda vänlig
tanke kar kon skänkt honom —
icke ett uns förståelse har hon haft.
Hans kärlek till henne är dräpt. Nu
ser han henne som den hon, trots
hennes skönket, är — en kokett
docka, en hjärtlös människa. Han är
en illusion fattigare men en
erfarenhet rikare! Och dock, kur
bitter och dyrköpt är den inte! Hans
hänförda tro på det goda och
sköna är borta, hans ungdomliga
entusiasm är borta för alltid.
Den lilla Gerda har följt de
växlande minspelen i hans ansikte —
kon kar inte riktigt kunnat förstå,
varför den snälle löjtnanten sade så
hårda ord till henne, men så på en
gång är det som om det stod klart
för henne alltsammans.
— Ah, löjtnant Rosting -— det är
ni som har givit kusin Edith . . .
Längre kommer hon inte —-
löjtnant Poul ger henne en vredgad
blick, ock hon vågar inte fortsätta!
— Ja, det var jag, insköt han och
knöt händerna som om det var en
fysisk smärta han led, kom ihåg,
lilla Gerda, att du aldrig gör en
människa en sådan sorg som din
kusin har gjort mig.
Så försvann han ut genom
dörren.
Gerda stod länge och såg efter
honom; hon visste inte, hur det var
fatt, men hon hade en sådan lust att
börja gråta. På samma gång
fylldes hennes lilla hjärta av en så
häftig vrede mot kusin Editk! Så tog
hon upp det lilla nipperskrinet
—-såg sig omkring och tryckte en kyss
mot det kalla glaslocket.
Tio år ha förflutit sedan denna
födelsedagsfest. Poul Rosting är
nu trettio år och kapten. En
vacker, ståtlig man är han, men trots
att många strålande flickögon ka
sagt ifrån, att deras innehavare
mer än gärna skulle vilja bliva fru
Rosting, så har han förblivit ogift.
Den mesta tiden av de tio åren har
han varit ute på resor, i tjänst i
främmande länder, och nu senast på
en lång och farlig expedition. Hans
namn har stått i alla tidningar och
likaså hans porträtt; han är nästan
en europeisk berömdhet och — det
vet han själv — en enastående
karriär väntar honom.
Det hålles middagar och fester
för honom, och tidningarna åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
