Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKTOBER MÅNAD
23
väl framför sig de stora, älskliga
barnaögonen, som stodo fulla av
tårar den där aftonen, då de sågo på
honom och plötsligt förstodo hans
sorg.
Denna hågkomst resulterade i att
han följande dag gick på visit hos
den gamla prästänkan, som blev
ofantligt stolt ocb på samma gång
rörd över hans besök. Hon fann
det emellertid ledsamt, att "lilla
Gerda som så ofta brukade tala om
koiiom" icke var kemma; kon hade,
berättar den gamla frun vältaligt,
fått plats vid telefonbolaget, men
om kaptenen blott ville vänta en
kvart, så skulle dottern vara kär,
ock så kanske kan i all enkelket
ville dricka en kopp te tillsammans
med dem.
Poul Rosting kunde inte
förklara, huru det gått till, men från det
ögonblick kan hade kommit in i det
lilla hemmet hade det kommit ett
så besynnerligt lugn och en sådan
lo över honom. Det var nästan som
om han hade blivit den där unge
förhoppningsfulle löjtnanten med
det oerfarna, troskyldiga
barnahjärtat — som ingen den gången
brydde sig om att förstå. Han
försäkrar den gamla frun, att han mer än
gärna ville stanna kvar, ock kan
försöker kasta skulden till den
förväntansfulla oro, som kommit över
konom, på att kan i ett av fönstren,
vid sidan av en blomstervas och en
sy a sk, återfunnit det lilla
nipper-skrin, som kan för tio år sedan
förärade Editk Holst. Det syns
tydligt, att varsamma händer ha
handskats med det, det är så putsat och
så blankt!
Och så kommer Gerda äntligen
in. Nej, aldrig kade kan kunnat
tro, att den lilla flickan skulle bli
en sådan skönhet! Men ögonen, de
vackra, strålande, bruna ögonen, de
äro desamma, och deras milda glans
tränger helt in till hans hjärta, där
i samma ögonblick en varm och
innerlig känsla födes.
Gerda strålar av stoltket och
glädje över att återse honom, och
medan prästfrun sysslar med
tebordet, ilar hon rodnande bort till
fönstret. Ah, om han bara ville se
nipperskrinet! Han måste kunna
se, huru ofta hon har tänkt på
konom !
Ock Gerda har gissat rätt. När
lion möter Pouls blick, slår kon sin
mot jorden . . .
Ock så är det egentligen inte mer
att berätta. Var och en kan ju
gissa, att när tidningarna två månader
senare voro överfulla av
skildringar av den unge sjöofficerens
bröllop och försökte överträffa varandra
i lovtal över den vackra bruden, så
gällde det inte Edith Holst utan
Gerda. Och det skall bara
tilläggas, att det lilla oansenliga och en
gång1 så föraktade nipperskrinet
alltid intog hedersplatsen på den
unga fruns bord. Ja, t. o. m. då
hon blivit gammal vithårig
amiral-ska, kunde hon få tårar i ögonen,
när hon såg på det, och mötte hon
då sin makes blick nickade de två
gamla förstående till varandra.
Den lilla enkla gåvan, som en
gång köptes i stor kärlek, hade, då
den väl kom i rätta händer,
medfört det som önskades av den —
kärlek!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
