Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
HALLS BERÄTTELSER
manshuset synas med sina gula
murar och lysande fönster. Grannarna
kastade också avundsjuka blickar
på det.
— l)et är allt en lyckan?
guldgosse, den där Sigurdur, tänkte
folket missunusamt, beundrande.
Men det är nu en hel mansålder
sedan dess. Nu var det inte längre
nytt, utan det fick ligga i fred för
nyfikna blickar och avundsjukt tal.
— Jaså, lian, Sigurdur, hette det
nu med en axelryckning; ännu säds
man det emellertid med en viss
försiktighet, med en obehaglig känsla
av att ha hans skarpa blick i
ryggen, liksom om de tjocka murarna
i stenhuset blott nätt och jämt
kunde utestänga den, särskilt som i
det allmänna medvetandet han och
stenhuset voro ett och detsamma.
Alltid syntes Sigurdur, som nu
var alldeles vithårig, vid fönstret,
spejande ut över fjorden, den lilla
platsens obönhörliga vakt och
samvete.
Ibland kunde man se honom gå
av och an ute på trappan, som förde
upp till byggnaden; det var när allt
inte gick sin gilla gång. Slöade
folket vid lossningen av varorna,
fjantade pigorna omkring istället
för att sy ihop fiskbuntarna, eller
började det regna utan att folket
gjorde min av att skynda bort och
täcka över fisken, som låg till
torkning, så visade han sig ute på
trappan, och hans ännu kraftiga
stämma hördes.
— Nu är Sigge ute på trappan,
varskodde folket varandra, och de
varnade lommade iväg till sina
sysslor. Man kunde ju aldrig veta, om
den gamle sett det eller inte, och
det var minsann inte nådigt att rå-
ka ut för hans genomträngande
blick.
Gamle Sigurdur var icke älskad,
ingen kände sig säker för honom,
därför att ingen riktigt förstod sig
på honom. De kunde inte avgöra,
om det var hån eller likgiltighet,
som avspeglades i hans bistra och
ännu ungdomliga blick, ännu
mindre förstodo de, att hans barska min
ofta dolde en hjälplös längtan efter
förtrolighet och vänlighet.
Men alla visste, att han, Sigurdur
Magnusson, var stolt.
Sigurdurs son hette Thorstein.
Hans hus låg litet avsides och var
ett norskt trähus i banal villastil.
— Fint nog, menade Sigurdur
föraktfullt småleende, men så var
det inte stenhuset, byggt av
isländsk granit, fädernegården och
släktens fasta borg. Och ville han,
Thorstein, hellre bo i det där
gallerverket, så fick han det gärna . . .
Och det ville Thorstein också.
Sigurdur reste på sig ur den
stora stolen vid fönstret, från vilket
han i så många år hade sett livet
hasta förbi dag för dag — han
kastade en blick över till sonens hus
och suckade.
Han var mycket orolig — varför
såg han inte till någon? Ivom då
inte någon snart? Skulle han då
inte snart åter få höra de ivriga
stegen av små barnafötter på den
höga trappan, när Lill-Gunna kom
för att hälsa på farfar.
Det var så tomt och stilla här i
det stora huset. Aldrig hade
rummen förut förefallit honom så öde,
icke en gång strax efter det
Gudrun, hans hustru, hade gått bort.
Och hon, Gunna Stakkel, hade
aldrig gjort mycket väsen av sig, i syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
