Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
31
nerhet inte de sista åren då hon
legat där inne i sängen, stilla, avtärd
och med gulvit hy. Ögonen hade
hon nästan alltid slutna, liksom om
hon inte tålde att se vad som händs
omkring henne. Det hade just inte
varit så roligt förresten, det hon
hittills hade fått vara med om.
Det var endast när han kom och
satte sig bredvid henne vid sängen,
som hon för en kort stund öppnade
de en gång så stora och mörka
ögonen.
Men det var nu mera sällan som
Sigurdur gick in till henne, ty
alltid kunde han läsa i dessa ögon
trots ett matt och framtvunget
leende en tindrande förebråelse över
att han icke kunde fördraga sonen,
sådan som han nu en gång hade
blivit. Och Sigurdur kunde
omöjligt vara glad över sonen, därtill
kände han sig alltför mycket
missräknad med honom.
Det sista året försvann också
detta lilla livstecken, och hon låg
nu alldeles stilla, så förändringen
skulle inte bli så stor, när hon en
gång var död.
Nej, men de där små lustiga
stegen, som beständigt genljödo i hans
öron — och Lill-Gunna, som hade
precis samma ögon som Stor-Gunna
sådan han mindes henne från den
tiden. Nu såg inte Sigurdur så bra
längre, men när Lill-Gunna såg på
honom med sina tindrande ögon,
kunde han likväl se en hel del av
allt det som varit den största
lyckan i hans krafts dagar.
Vad hade då alla dessa år, allt
arbete till slut fört med sig — hade
han inte i alla fall nu snart
kommit till det bittra ögonblick, då han
måste lämna alltsammans? Han ha-
de måst överlåta hela affären,
bygg-ningarna och alltihop. Varför?
Därför att han måst erkänna för
sig själv, att hans son Thorstein
icke var mannen att föra hans
drömmar och hans affärer vidare i
släkten till makt och ära.
Den dystra dag han kom
underfund med att hans lille Thorstein
blott var en svag, kraftlös man,
lika blid och godhjärtad som Gunna
men också lika oduglig och
viljelös.
Sigurdur hade skaffat honom
platsen som faktor och det lilla
samhällets postmästare, varför man
skulle kunna tro, att hans framtid
var säkrad, men gång efter annan
hade han varit tvungen låna honom
pengar. Det gick åt mycket pengar
i hans hus — de hade ofta gäster,
och fina kläder fingo de från
Köpenhamn . . .
Men sista gången Thorstein kom,
hade han sagt nej — Sigurdur slog
sin knutna hand i fönsterbrädet.
— Nej, sade jag, upprepade han
för sig själv.
Och så hade Thorstein gått vred
från honom — och sedan hade han
den sista tiden inte sett till honom,
inte en gång Lill-Gunna.
Och så folk pratade! Han hörde
det nog — det behövdes inte så
många ord. Sigurdur förstod en
halvkväden visa, isynnerhet det han
hörde häromdagen, att Thorstein
nog skulle betalt sina skulder både
här och där.
Den sista tiden hade han sett
Gunna var natt i drömmen . . . Det
brukade inte vara något gott omen
att se de döda — vad kunde hon
vilja? Vad menade hon?
Sigurdur kastade en blick nedåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
