Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
HALLS BERÄTTELSER
en liten slätt med vidsträckt utsikt
åt alla håll, beslöt hon sig för att
vila ut ett tag, varför hon slog sig
ner på en flat sten som låg högst
uppe. Lörd kom fram till henne och
lade sin nos i hennes knä, hon
pratade med honom, och han blinkade
liksom förstående.
Då hon suttit en stund, kom hon
att närmare betrakta stenen hon
slagit sig ner på. Det var något
inristat i den. Det är runor, tänkte
Sonja, och inskriften kom att starkt
intressera henne. Hela stenytan var
täckt av inskriften. Sonja följde
ristorna med fingret. Tänk, vilket
arbete! Yad var det väl som drev
forntidens människor att utföra
sådant? Kanske var det den där
ansvarskänslan, som Yngve talade om.
Kanske hade den där
forntidsmänniskan varit lycklig, medan han
fullgjorde runskriften. Ja, kanske.
Det såg- i alla fall ut som om dessa
pliktuppfyllelsens människor voro
de lyckligaste. Ja, när Sonja tänkte
efter, så hade nog också hon varit
lyckligast på den tiden, då hon
hade en plikt att fylla; ibland kunde
hon väl bli trött och irriterad, men
samvetslugn hade hon väl i alla fall.
Hur var det nu? Jo, det var allt si
och så med den saken. Hon tyckte
bara att allting var tråkigt.
Som hon nu sitter där och låter
det behandskade pekfingret följa
runornas alla krokar och streck, går
det plötsligt upp för henne, vilken
pliktförnekelsens dåre hon varit de
sista åren. Hon ser sig själv, sitt
liv, sina plikter, sitt äktenskap,
Yngve och hela Runsjöhus i ett nytt
ljus. Runsjöhus, ja. Detta gamla
gods sedan hedenhös tid, där
människorna under århundraden strävat
och arbetat för att kunna lämna ett
materielt och andligt kulturarv
efter sig, var det icke Gud själv som
satt henne där, och var det icke
hans vilja att också hon skulle
hjälpa till med byggnaden i glad
ansvarskänsla! Sonja borstar undan
litet mossa vid stenens ena kant för
att få de sista runorna fria. Så
tittar hon på handsken, den nötes
av stenens skrovliga yta och
plötsligt kommer det för henne, att
hennes fina handske varit symbolen för
hela hennes liv på sistone, den är
mjuk och glatt, bibehållen, bara
därför att den inte sökt komma åt
grunden; om den nötes ut skulle
den kunna sätta spår efter sig . . .
Sonja skrattar till. Sådana
liknelser! Så reser hon sig och ser på
inskriften. Yad står där månne? Det
måste hon fråga Yngve om . . .
Hastigt gör hon helt om och går med
raska steg åter mot hemmet.
Hon knackar på dörren till
mannens arbetsrum, och väl inkommen
slår hon sig ner vid hans sida och
berättar om runskriften hon funnit
samt ber honom förklara vad där
står, om han kan. Yngve Runsjö
ler och säger:
— Jo, jag känner betydelsen av
alla runinskrifter på Runsjöhus —
och de äro inte få, gården heter inte
Runsjöhus för inte! — och vad den
här beträffar, så är den ganska
märkvärdig. Stenen ligger
förmodligen över en grav och i denna vilar
troligtvis en yngling. Där står:
Den unges liv var ej förgäves, som
vid sjutton år lyktades i
ansvars-kännande strid för hemmet och de
kära. —• Nå, själva översättningen
är kanske lite fri, men
andemeningen är dock denna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
