Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 HALLS BERÄTTELSER
De visste ej var de befunno sig,
när dörren till logen slogs upp
klockan sex, och morän vid gården,
glad och nyter, visade sig med en
kaffebricka. De stackarna, som
inte haft en ordentlig bädd, kunde
behöva något varmt, tyckte hon.
Och kaffet dracks under den bästa
stämning; och efter många
tacksägelser bestegos cyklarna, och färden
ställdes åter ut i en morgonfrisk
värld, där solen lyste så underbart,
och luften var så genomskinligt
klar som den endast kan vara i
gyllenröd september.
Den dagen bar det in i en skog,
så djup och mörk, som man sällan
ser i denna skogsskövlingens
tidsålder. Och där träffade de på en
kolare vid sin mila. Sotig och svart
var han som ett riktigt troll,
tyckte Ragnhild. Men det var väldigt
intressant att beskåda den rykande
milan och gubbens koja och sitta
ned på en stock och höra om hans
liv i skogen — hur det tisslar och
tasslar under mörka höstnätter, när
han får sova bara med ett öga i
sänder —■ det gällde att passa milan
så att inte elden slog ut. Där
kunde de ha dröjt länge, men det gällde
att finna något ställe, där ett par
matfriska ungdomar kunde få
middag. Och så följde de, enligt
kolar-gubbens anvisning, en väg som
förde ur skogen till ett mindre
samhälle, där det fanns gästgivaregård.
Fram på eftermiddagen började’
det mulna. Vart skulle de nu ta
vägen? På gästgivaregårdén hade
de hört, att det var endast ett par
mil till ett av Sveriges många
järnbruk; och som ingen av dem sett
ett sådant, kunde det vara
intressant nog. I väster syntes en moln-
vägg, men den närmade sig ej, och
när de kommo till bruksområdet,
träffade de på en ingenjör, som
vänligt förde dem omkring. Vad
det var hett därinne i smedjorna —•
stackars människor, som måste
dväljas där och arbeta framför
gasugnarna! Det kändes riktigt
kyligt, när man kom ut igen! Var det
inte disponenten själv, som de hade
turen att träffa på i den härliga
trädgården omkring hans villa!
Han föreföll mycket road av deras
färd på måfå — och så bjödos de
in i hans hem, där det vankades
härlig, frukt och supé, allt medan
regnet smattrade mot fönsterrutorna.
Den natten voro de glada att få
sova i var sin "kammare", som den
vänliga disponentfrun ordnade åt
dem . . .
Det bleve för långt att berätta
om deras fortsatta färd, dag för dag.
Inte alltid var det så roligt, som
man kunde önska, när de sökte
skydd för regn i vad stuga som helst
eller under skogens täta granar.
Men när den första veckan var
gången, kommo de på aftonen upp
på en höjd, där utsikten var så
bedårande, att de måste stanna en
stund för att bara beundra den. En
mindre gård låg framför dem i
sensommarens ljus, och nära gården
var en sjö så underbart vacker,
omgiven av väldiga skogshöjder, som
speglade sig i det klara, stilla
vattnet. På fältet närmast gården gick
en ensam man och mejade säd. Och
efter honom hustrun, som tog upp.
Det såg så ensligt ut.
Ragnhild och Mårten gingo
nedför sluttningen fram till de
arbetande och frågade mannen, om de skul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
