Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
51
förlora den älskade sonen, men de
se uppåt och framåt och låta ej sin
ångest taga ett för en kristen
ovärdigt uttryck.
Men underligt är det kanske, att
Maj, en ung, livlig och impulsiv
flicka, kan så behärska sig. Henry
är ju den hon älskar mest av allt i
världen. Det var ju han som
räddat henne från — ja, vem vet vad?
Och en ömmare far än hail varit för
henne kunde hon ej föreställa sig.
Nu visade sig emellertid frukterna
av mrs Barringtons
uppfostrings-sätt. Maj hade, från det hon var
litet barn, måst lära sig
självbehärskningens svåra konst, och att
ej vältra sina bekymmer över på
andra. En bortklemad, bortpjoskad
ungdom skulle säkert blivit utom
sig, kanske t. o. m. fått hysteriska
anfall. Men sådan var ej Maj. För
henne gällde det att inte öka
fosterföräldrarnas oro utan att
tvärtom ingiva dem hopp och visa ett
lugnt ansikte. Visst var leendet
vemodigt, och visst kom
understundom i hennes röst en skälvning
eller någonting liknande en
snyftning. I den stunden stod det klart
för henne, att skulle Henry lämna
detta jordiska, skulle hennes
uppgift i livet bli att vara allt för hans
föräldrar och ej lämna hemmet, så
länge någondera av dem fanns
kvar.
Vad Maj ej var i stånd att
behärska det var den fysiska
förändring, som hon undergått. Dels
genom den oro hon levde i, och dels
genom den dagliga spänning, som
självbehärskningen kostade henne,
föll hon av. Hennes lilla förut så
runda ansikte smalnade
betänkligt, och den friska färgen försvann
från hennes kinder. Om natten, då
ingen såg henne, grät hon ut sin
sorg och oro och bad så innerligt
Gud, som hon redan lärt känna och
älska som sin fader, att om möjligt
spara Henrys liv. Men även från
hennes läppar, om också åtföljda av
en snyftning och en tår, hördes
orden: "Dock, ske icke min vilja utan
din!"
På detta sätt gingo dagarna
under växlande fruktan och hopp.
Ibland, när temperaturen varit
något lägre, återfick Henry fullt
medvetande, men hade knappt krafter
att säga något. Ett litet lèende,
ett tack, det var allt. Nästan
alltid var mrs Barrington eller
hennes man eller Maj inne i
sjukrummet under dagen, även om
sköterskan var tillstädes. Han kunde ju
vakna upp till sans och skulle då
säkert glädjas åt att se vid sin sida
någon av sina kära. En och annan
gång kom också moster Lillie, som
höll mycket av Henry. Svårast
tyckte Maj det var, när hon hörde
honom yra och fantisera om en hel
del orimliga saker, i vilka ej fanns
något sammanhang. En dag, när
Maj var i sjukrummet, och han
hade hög feber, hörde hon honom
tydligt säga: "Ja, det är nog ändå
bäst, att jag gifter mig med Lucy,
om hon vill ha mig. Hon skulle
nog passa." Det stack till i
stackars Majs hjärta. Det som hon
förut så livligt önskat, önskade hon
ej mer. Hon skulle aldrig kunna
lämna Pa och Ma, när de började
bli gamla. Och om hon komme till
onkel Henrys hem, när han var gift,
skulle hon ej mera ha samma plats
i hans hjärta som nu. Men allt, allt
finge gå hur som helst, endast han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
