Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
HALLS BERÄTTELSER
fick leva kvar hos dem. Hon skulle
gärna ge sitt liv för honom, finge
han blott leva.
I Hampsteads trädgårdar och ute
på Hampstead-heden började så
småningom dimman skingras och
solen titta fram. Inomhus på
Oak-hill började det också ljusna.
Läkaren hoppades på allvar, att Henrys
liv skulle kunna räddas, isynnerhet
som det stått så länge på samma
punkt. Temperaturen sjönk. Efter
ett par veckor såg det riktigt
lovande ut, och efter ytterligare några
dagar’ hade febern alldeles släppt
sitt grepp. Patienten var,
mänsk-ligrt sett, utom all fara, ehuru
försiktighet måste iakttagas. Han fick
sålunda ej tala mycket eller bli
upprörd.
De tunga, ångestfyllda dagarna
syntes vara förbi, och under dessa
dagar stego många lovsånger och
tacksägelser upp till allfaderns tron
i himmelen.
Maj var nu på sitt sextonde år.
Hon hade slutat skolan men
fortsatte med att ta lektioner. Plikttrogen
som hon alltid var gick det bra både
med studierna och de små sysslorna
i hemmet, som numera ålågo
henne.
Det var en vacker dag i mars.
Maj kom hem från sina lektioner.
Henry ansågs nu tämligen
återställd, men krafterna voro ännu ej
stora. Men just den dagen tycktes
bli en av de bästa han haft under
konvalescenttiden. Maj kände sig
därför glad som en lärka. Hon
sprang in i biblioteket, där Henry
satt och läste, och i sin glädje slog
hon armarna omkring- honom, något
som före hans sjukdom alls ej var
ovanligt, och kysste honom på
kinden under utropet: "O, onkel
Henry, jag är lycklig, att vi äntligen
fått dig tillbaka, och att du börjar
bli som förr!"
Men förskräckt ryggade hon till,
då han nästan brutalt stötte henne
ifrån sig. Aldrig förr hade detta
hänt. Hon stod framför honom med
knäppta händer, med darrande
läppar och stora tårar i de långa
ögonfransarna. I denna stund var hon
nästan vacker och skulle passat till
modell för en målare, som ville på
duken trolla fram bilden av en
sannskyldig, botfärdig liten Magdalena,
Men denna unga kvinna var ren
och oskyldig som ett barn.
— Förlåt, ack förlåt, älskade
onkel Henry! Jag glömde bort, att du
varit så sjuk. Du är ju alldeles
blek. O, varför, varför tog jag dig
så hårt om halsen? Var inte ledsen
på mig! Känner du dig mycket
sjuk? Ska jag ropa på Ma?
— Nej, nej, låt mig bara lugna
mig litet. Jag är visst inte ledsen
på dig, lilla barn. Inte kunde du
förstå, att––att — — -—• jag
var så svag, att ––att jag
inte tålde vid din vänliga smekning.
Men lova, att du ingenting säger åt
Ma, det skulle bara oroa henne,
I själva verket kände Maj sig
alldeles förtvivlad och förebrådde sig
under tårar sin oförsiktighet. Men
när onkel Henry återvunnit sitt
lugn, tog han en av hennes små
händer i sina och strök den så ömt,
så faderligt, att Maj åter blev glad.
På kvällen kom vännen —
husläkaren på besök och ville då givetvis
också förvissa sig om Henrys
hälsotillstånd, varför han kände honom
på pulsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
