Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
HALLS BERÄTTELSER
honom till Rivieran. Ja, hur som
helst, nog ska jag akta mig för att
ta honom om halsen. Det har jag
åtminstone fått lara.
D:r Errol gick och mr Barrington
kom hem. När han fick höra vad
läkaren sagt, gjorde han ingen
invändning, sade tvärtom, att han
redan tänkt på något i den
riktningen.
— Får jag inte följa med?
frågade Maj.
— Jaså, du vill lämna Pa alldeles
ensam och övergiven, sade mr
Barrington.
— Ånej, det skulle nog inte Maj
vilja, eller hur, barnet mitt? frågade
mrs Barrington.
— Nej, kom det långsamt, det vill
jag nog inte, när jag tänker rätt på
saken.
Henry hade under flera dagar
ingen som helst temperaturstegring,
och förberedelserna till resan
gjordes med all kraft. Även Maj tog
verksam del i tillrustningarna
ehuru med svidande hjärta.
Mr Barrington och Maj följde
resenärerna ned till
Viktoriabangården. Henry såg’ belåten ut och sade
skämtsamt till Maj: "När jag nu
rest. får du inte ställa till med några
dumheter. Den där Bertie Valery
uppvaktar dig litet för enträget.
Han är en präktig pojke, men du
är alldeles för ung att tänka på
något sådant".
— Men han är så trevlig att
prata med, och så är han så hjärtans
snäll. Men du kan vara lugn,
onkel, jag ska nästan alltid vara
hemma och se till att intet fattas Pa.
Så kom ett ömt avskedstagande.
Maj gav Ma en duktig "kram", men
aktade sig för att visa samma
öm-hetsbetygelse mot onkel Henry. Och
han nöjde sig med att hjärtligt
kyssa henne på pannan. Signal till
av-färd gavs. Näsdukar vajade till
avsked genom kupéfönstren. Tåget
frustade, och så bar det av mot
Dover. Men de två, som stodo
kvar, kände sig ganska missmodiga.
— Ja, så är det, sade mr
Barrington. Nu är du och jag, pullan min,
lämnade ensamma, men vi ska nog
hålla modet uppe, eller hur? Ser
du, Maj, det skulle nog inte vara
nyttigt att alltid leva i solskenet. Vi
behöva även de mulna dagarna. Du
är väl inte ledsen åt att vara ensam
hemma med gamle Pa?
■— O, nej, Pa! Det är jag visst
inte. Du är ju alltid så rar. Jag
önskar bara jag kunde vara för dig,
vad Ma är, men det är ju alldeles
omöjligt. Jag vill dock göra mitt
allra bästa.
Det kändes underligt att komma
hem till Oakhill. Maj tyckte det var
som om någon dött. Men hon var
innerligt tacksam, att de två som
rest ej begivit sig av över gränsen
till det land, från vilket ännu ingen
kommit tillbaka. Hon sväljde
tårarna och försökte tänka på
återseendets glädje och på breven de
skulle få från dem och på dem hon
skulle skriva.
Dagarna gingo emellertid rätt
fort och på ett drägligare sätt än
M’aj tänkt. Pa var belåten med sin
flicka och kallade henne sin lilla
solstråle. Och när breven kommo
från Menton stod glädjen högt i tak.
Här nedan ett av Majs brev, som
visar hur hon och Pa ungefär
tillbragte sin tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
