Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Vilse i fjällen, ett farligt sommaräventyr, skildrat av Brage Engedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
HALLS BERÄTTELSER
Gammalt folk i Idre skakade på
huvudet, när jag en regnig
augustikväll anlände till kyrkbyn och
talade om att jag nästa dag ämnade
promenera raka vägen till
lapplägret på Slugufjället. Fem mil att gå
var det, tre av dem bra väg, en
uppmärkt skogsstig, och styvt en, den
sista, utan ordentlig markering
uppåt och över fjällen. Långt var
det — skulle jag orka med så
mycket på en dag, undrade man. Det
visste jag mycket väl, att jag
gjorde, den saken oroade mig inte. Men
skulle jag hitta, var det svårt att
leta sig fram till lapparna? —
Därom ville jag ha besked.
Idreborna hade naturligtvis varit
däruppe, och de tyckte inte det var
någon konst att snoka rätt på
kåtorna. Ändå fortsatte de att skaka
på huvudena och se betänksamma
ut. Jag fick bara inte reda på varför
— människorna däruppe äro
tystlåtna av sig och prata inte gärna
utan att bli tillsporda. Nu efteråt
vet jag, att det var min tunna lilla
ryggsäck, som bekymrade dem.
Vem som helst kunde se, att det
inte rymdes några jätteförråd av
proviant eller byteskläder i den, och
det häruppe vid en fjälltur vanliga
yttre påhänget, spiksömskorna och
den trebenta kaffepannan,
saknades fullständigt. Man förstod sig
inte på mitt lätta fästningsartilleri,
det var hela saken. Och jag för
min del kunde inte förstå, varför
det skulle behövas grövre, när
Slugufjället knappt är 800 meter högt,
och när det finns mat- och
sovmöj-ligheter både i nybygget nedanför
fjället och uppe hos lapparna två
mil till fjälls. Att komma dit upp,
det skulle gå som en dans,
föreställde jag mig.
Det gjorde det också — närapå.
Jag fick vackert väder nästa
morgon, startade från Idre klockan sju,
åt vid ett-tiden tätmjölk i Hällsjön,
sista nybygget, mötte en timme
senare de första renarna som på egen
hand letade svamp i skogen,
lämnade vid fyratiden Väster-Dalälven till
vänster och var klockan sex uppe
på kalfjället. Någon stig att följa
fanns det inte längre, det gällde att
gå efter beskrivning och "på känn".
Det enda existerande kännemärket
var sjön Tyvsingen, den skulle jag
få syn på till vänster nedom fjället,
och sedan hade jag bara att
kringgå den för att ovanför dess övre
ände finna lapplägret.
Det hade kommit spridda
regnskurar förut under dagen, nu
tjocknade himlen till alltmera och
regnet blev envist ihållande. Trogen
principen om den lätta
utrustningen hade jag ingen regnkappa — jag
hade till och med avböjt en som
man för alla eventualiteter ville
låna mig i Hällsjön — den tunna
sportkostymens impregnering höll
inte länge emot vätan, och snart var
jag blöt in på bara kroppen. Trött
var jag emellertid ingalunda, inte
heller var det kallt, och jag
räknade med att varje minut få syn
antingen på sjön eller på lappkåtorna,
vilka enligt uppgift på långt håll
brukade förrådas av röken från
härdarna.
Klockan sju tyckte jag mig
skymta sjön mellan träden till
vänster. Det är möjligt, att det var
sjön, men det är också möjligt, att
jag misstog mig — regndiset
gjorde sikten mycket osäker. Jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
