Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Vilse i fjällen, ett farligt sommaräventyr, skildrat av Brage Engedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
7
det ångade av de kvickt torkande
skorna och kläderna. Regnet hade
alldeles upphört, himlen lyste åter
ljus genom trädgrenarna, och röken
från hålet höll myggen något så när
i schack. Men naturligtvis var min
situation i alla fall långt ifrån
behaglig. Halvt om halvt tvivlade
jag på att jag någonsin mer skulle
återse civilisationen.
Den terräng jag under de
senaste timmarna knogat mig fram i var
av sådan beskaffenhet, att jag
vilket ögonblick som helst kunde
bryta eller vricka en fot. Det var
egentligen underbart, att jag inte
redan gjort det — och inträffade
något sådant, då hade jag minsann
inte mycket att hoppas. Ingen
räddningsexpedition i världen
skulle kunna hitta mig där jag var, så
fullkomligt ur riktningen som jag
råkat.
Trots att det värkte i sidan, föll
jag emellanåt i halvslummer, som
dock aldrig varade länge.
Antingen vaknade jag av att det av elden
torkade granriset ovanför mig tog
eld och brinnande barr föllo mig i
ansiktet, eller också väckte mig
kylan, som inställde sig, så snart
elden mattats av. Då måste jag
åter ut, för att samla bränsle, ett
besvärligt arbete, dels därför att
allting var vått, dels för att jag.
måste gå barfota och de av den
långa dagsmarschen och särskilt de
senaste timmarnas väta illa
åtgångna fötterna voro förfärligt
ömtåliga.
Under en sådan expedition fick
jag emellertid höra någonting,
som med ens gjorde mig inte så
litet optimistisk, sorlet av en bäck
nämligen. Den måste, det förstod
jag, förr eller senare falla ut i
Storån, d. v. s. Väster-Dalälven, och
följde jag den, skulle jag
ovillkorligen så småningom återbördas till
kulturen. Om jag nu orkade följa
den så långt förstås . . .
Dagbräckningen kom redan vid
tretiden. Då hade jag hunnit få på
mig kläderna igen, men kylan bet
ganska kraftigt genom dem.
Emellertid hade jag ingen lust att ligga
stilla i onödan, varför jag snart
packat ryggsäcken, sparkade jord
över elden och försiktigt började
leta mig fram i riktning mot den
sorlande bäcken. Jag hann den
ganska fort, och till min glädje
upptäckte jag, att den var ett
betydande vatten, grunt visserligen
men på sina håll ett par meter brett.
Om det inte var Väster-Dalälven i
egen hög person, måste det i varje
fall vara en nära anhörig!
Det var emellertid oerhört svårt
att följa bäcken, som titt och tätt
löpte fram genom förrädiska
sankmarker och så gott som överallt
hade mirakulöst steniga stränder.
Jag fick hoppa på stockar, tuvor
och spetsiga, hala stenar värre än
någonsin en alpbock, och det var
ett under, att jag inte slog mig
fördärvad, så ofta som jag föll.
Skornas ovanläder fläktes upp,
kläderna sletos sönder, och knapparna
i dem lossnade både här och där.
Ibland tappade jag formligen
andan av ansträngning och måste
lägga mig på någon sten för att vila
en stund. Men det blev aldrig
länge, det gällde ju att komma
vidare så fort som möjligt.
Ideligen skrämde jag upp
fjällripor, tjädrar och orrar, fem, sex åt
gången emellanåt. Tydligt nog be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
