Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Vilse i fjällen, ett farligt sommaräventyr, skildrat av Brage Engedahl - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
HALLS BERÄTTELSER
fann jag mig i ett "Guds eget land",
där timmeryxa ännu aldrig gått,
och där jägare var ett okänt
begrepp. Det var ju inget underligt i
det — här i hörnet av Dalarna,
Härjedalen och Norge är det ännu gott
om outforskade kronskogsområden
— men det var skrämmande. Hur
långt skulle jag månne ännu ha
kvar till civilisationen?
Solen kom, det började bli varmt,
men ännu visade terrängen ingen
tendens till förbättring. Dock, den
lilla bäcken växte hastigt, blev allt
bredare och allt stridare, det var
knappast längre något tvivel om att
det inte var Storån jag stött på.
Dalen vidgade sig också och jag kunde
se fjällen på andra sidan om den.
Av allt att döma hade jag hunnit
i höjd med Storvätteshågna,
följaktligen var jag på rätt väg.
När jag gått i jämnt fem timmar,
nådde jag en stor, präktig
timmerkoja, uppförd under föregående
vinters avverkningar. Jag kände igen
den, just vid den hade jag dagen
förut tagit av upp till lapplägret.
Nu visste jag åter var jag befann
mig! Och väl var det, ty jag
skulle inte ha orkat gå mycket länge
till.
Det fanns massor av spisbröd och
en stor påse socker i stugan, saker
som någon gäst lämnat kvar. Båda
delarna kommo mig väl till pass,
tillsammans med vatten från älven,
hämtat i en rostig konservburk,
blev det en ingalunda föraktlig
frukost. Sedan släpade jag ut en
renhud, som jag också hittat därinne,
förvandlade ryggsäcken till kudde,
och sträckte ut mig. Nu först
kände jag, hur ont jag verkligen hade
i sidan och fötterna.
På kvällen tog jag mig ned den
långa milen till Hällsjön. Där
vilade jag upp en dag, skaffade mig
en vägvisare och gick så i hans
sällskap än en gång upp för f jället. Den
gången letade vi oss fram till
lapparna. Efteråt fick jag höra, att jag
ingalunda varit den ende främling
som gått vilse på sträckan. Det är
lätt gjort, ty de grå kåtorna ligga
så dolda av träden, att man kan stå
alldeles bredvid dem, utan att bli
dem varse. Men att säga det i
förväg som ett varningsord, det hade
naturligtvis inte fallit någon in . . .
Så småningom fick jag också
bekräftat, att jag knäckt ett par
revben på äventyret. Slugufjället tog
betalt för sitt betvingande . . . Fjäll
äro inte att skämta med, äro de sen
bara Benjaminer i sin familj . . .
"UNDER JULDAGAR"
nästa nummer av HALLS BERÄTTELSER!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
