Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Sorgens gåva, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
11
fisken. Den var så lustigt bred och
glänste som silver av
staniolpappe-ret. Han hade blivit så häpen, när
han kände den stickas in i handen,
att han ingenting kunnat säga. Men
Malin själv hade sagt, att han inte
skulle vara ledsen eller bry sig om
de andra. Och så hade hon gått
i-gen. Det gick så lätt för lille
skräd-dar-Martin erinra sig hurudan hon
var. När som helst kunde han se
för sig hennes ljusa fläta och
blåprickiga klänning.
Dagen efter Martins rymning
från skolan hade han varit sjuk.
Han hade legat i feber och yrsel och
talat oredigt om änglar, som hade
ljust hår och blåprickiga
klänningar. Det hade varit barnförlamning.
När han långt senare kom tillbaka
till skolan, sköt ena axeln högt över
den andra, halsen syntes inte, och
ryggen hade en stor puckel.
Så hade han blivit märkt för livet.
Aldrig skulle han kunna springa
omkring som hans jämnåriga eller
cykla som de många mil på
landsvägarna. Alltid skulle han i
människornas ögon läsa deras omdömen:
"Stackare! Du orkar ingenting!"
Alltid skulle han vara ett undantag,
en som man inte tog med i
beräkningen, då man tänkte på alla de
övriga människokuggorna i det
stora maskineriet.
Martin klagade aldrig. Det var
svårmodet som låg på botten i hans
blick, som förrådde, att han var
ensam. Ensamheten lärde honom att
dikta sig en värld. Ibland drömde
han om sina föräldrar. En gång
skulle de komma med sina anspråk
på honom. De voro människor med
rika själar, men de ägde också
åtskilligt av denna världen. Hans mor
hade vackert ansikte och vita fina
händer, och hans far var en ståtlig
man, som ägde ett präktigt gods
med ridhästar, tavlor och böcker.
Ett tungt öde skilde föräldrar och
son, men slutligen skulle de finna
varandra. Malin från herrgården
skulle han till sist föra med sig i sitt
hem. Och alla där i byn skulle
säga, att de naturligtvis hade sett på
honom, att han härstammade från
en god familj.
En sak kunde Martin bättre än
alla andra i den bygden, och det var
att teckna och måla. Ibland
försökte han måla sitt hem, så som han
hade tänkt sig det. Det är sant, att
det nog blev konturlöst och vagt
på papperet — föremålet var endast
något drömt — men alltid blev det
en vit gård med flaggstång i en
lummig park och med en flik av en
ankdamm. Aldrig kunde han få ur
sina tankar, att det måste se ut så.
Han ritade annat också.
Väggarna i hans lilla vindsrum voro prydda
med teckningar, som han själv
utfört. Där var byskräddaren själv,
sittande med benen i kors på sitt
skräddarebord och med den stora,
gråa katten hopkrupen bredvid
sig-Där var en pojke på rygg i
gröngräset och en flicka i blåprickig
klänning, som stod bredvid med
händerna på ryggen. Och över den
ranki-ga soffan, där han hade sin
liggplats var Malin själv i
konfirmationsklänning och med blommor i
hand.
Martin läste också. Den ena
boken efter den andra bar han hem
från sockenbiblioteket till sitt
vindsrum. Var det någon händelse
i en bok, som grep honom särskilt
starkt, försökte han måla den. Sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
