Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Sorgens gåva, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
HALLS BERÄTTELSER
väl hamnat i prästgården, där de
många böckerna funnos, eller på
den vita herrgården, där Knut och
Malin gingo i fina köpekläder och
spelade krocket.
Det var skräddar-Martins stora
fel, att han tänkte för mycket. För
det felets skull var det som
skräddaren brukade säga, att Martin
aldrig skulle bli en duktig
hantverkare. För det felets skull var det
kanske också, som han så mycket
drog sig undan byungdomen: han
talade inte med någon utan grävde
bara i sig själv.
När Martin gick i skolan, hade
han nog varit mera lik de andra
barnen. Han hade kunnat prata som
de och brottas som de. Men ett
medel fanns dock, som kom honom aU.
stanna mitt i upptåget och försagd
draga sig tillbaka från leken. Det
var, när någon ropade till honom
ordet "tagbarn." I sådana stunder
sjöd det inom honom. Men det var
inte vrede, åtminstone inte en
sådan vrede, som knöt hans händer
eller kom honom att rusa in i
pojk-högen med örfilar och knuffar, utan
en sådan, som jagade tårarna i hans
bruna, sammetsmjuka ögon och
gjorde honom tyst.
Skräddar-Martin kom väl ihåg
sådana stunder, fast han var en
vuxen yngling på aderton år. De
hade förgiftat hans barndom och gjort
honom benägen att draga sig inom
sig själv. Den som inte visste, vad
som försiggick inom honom, kunde
kalla honom tjurig.
Martin ville inte minnas det där.
Ilan ville sväva ovan molnen och
glömma. Hans värld — det var inte
skräddarbordet eller symaskinen
eller den rödgråa stugan, där han
själv bebodde vindsrummet under
nätterna, det var i stället något som
växte fram inom honom vid boken
eller ritpapperet eller i de vakna
drömmarnas gyllene stunder.
Ibland gick det nog inte att
stänga ute vare sig de tunga
tankarna eller de mörka minnena.
Bara han skymtade skolhusets röda
tegeltak, måste han draga sig till
minnes en dyster höstdag nio år
tidigare, den sista dagen han kunde
gå till skolan med ryggen rak och
axlarna välbildade. Allting hade
gått bakvänt för honom. Till sist
hade lärarinnan grälat på honom
och sagt, att det var viljan som
fattades. Rasterna hade varit
martyrstunder för honom. Han kom ihåg,
att barnen skulle leka kurra gömma,
och att en skulle stå vid skoldörren
och räkna till femtio, medan de
andra sprungo till sina gömställen.
"Tagbarnet skall räkna," hade en
flicka föreslagit och sedan skrattat
åt sitt snillrika förslag.
"Tagbarnet räknar!" hade de andra ropat
och sprungit bort. Men Martin
hade stannat kvar vid dörren och gömt
ansiktet i händerna, inte för att
räkna men för att dölja tårarna. Han
ville inte söka efter kamraterna, han
kunde inte vara kvar i skolan, han
ville springa sin väg.
Den dagen var det som Malin,
flickan på herrgården, stuckit till
honom chokladfisken. Han hade
legat på rygg vid åkanten med
händerna under nacken. Ansiktet liado
varit vått av tårar, som så
småningom torkat; Martin hade en känsla
av att han var randig i ansiktet. Så
hade han legat, alltsedan han på
förmiddagen rymt från skolan.
Martin kom så väl ihåg choklad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
