Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Sorgens gåva, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Så finge vi talas vid om vad som
hänt, sedan du var min läspojke.
Martin såg frågande på
fosterfadern. Denne nickade.
— Ja, gå du, gosse. När nu
kyrkoherden har sagt det så. Men jag
tänker mor gärna skulle vilja
bjuda kyrkoherden på kaffe, om hon får
lov. Så kan Martin göra sig i
ordning under tiden.
En halvtimme senare gingo
kyrkoherden och Martin vägen fram
mot prästgården.
— Du har en god far i
skräddar-mästarn, du Martin.
— Ja, han är nog snäll. Men . . .
— Men? . . .
— Det är bara det, att jag vet,
hur det är för mig. Jag sitter och
ser på far ibland, när han sitter
hop-hukad och arbetar. Det är som en
hel ström av tacksamhet inom mig
för att han varit så ... så snäll.
Men ändå har jag sett mellan
honom och mig en annan man, en som
jag är lik och som förstår mig, bara
han tittar på mig. Då blir far en
främling . . . långt, långt borta från
mig.
— Martin, det är inte alltid
säkert, att de som fött en hit till
denna jorden förstå en bäst. Och du
har ju aldrig sett dina rätta
föräldrar.
— Jag har sett dem i mina
drömmar, kyrkoherden.
— Du har tänkt mycket på dem.
— Ja, mycket. Och alltid har jag
tänkt, att de skulle finna reda på
mig.
— Din mor lämnade dig, då du
som bäst behövde henne, Martin.
Kan du glömma det?
— Det gör ont, när jag minns det.
Men jag har tänkt så mycket på att
vi i framtiden skulle förenas, att jag
inte kan vara bitter, när det gäller
det förflutna.
— Tänk, Martin, om din mor
skulle bli en besvikelse för dig? En
hård människa kan hon vara, du
gosse. En som inte kan låta bli att
i första hand tänka på sig själv. En
som talar med pockande, skarp röst
och som har smutsiga händer och
trasgrannlåt till kläder.
Ett drag av förskräckelse gled
över Martins ansikte.
— Aldrig har jag tänkt mig
henne sådan, inte ens när jag varit
bitter över att hon lämnade mig. Och
jag tror . . . jag ville kanske inte se
henne, om hon vore sådan.
— Du skall kanske inte resa,
Martin. Vågar du taga risken?
Det gick några dagar, och så stod
lille skräddar-Martin inne på
kyrkoherdens expeditionsrum igen. Det
var som hade hans ansikte blivit
smalare och vitare, sedan han var
där sist.
— Å, Martin, är du redan hemma
igen.
■—-Jag har varit borta länge nog.
Och jag har — begravt — mor.
— Martin, är hon död? Är det
möjligt!
— Inte hon — den där, som
födde mig — och lämnade mig på
barnhemmet för att själv slippa ifrån
ansvaret. Nej, det är mor — hon med
fina goda händer och vackert
ansikte och rik själ, hon — som jag
sett i min dröm . . . det är hon, som
är död. Och aldrig kan jag väcka
henne till liv igen.
— Så blev din verkliga mor en
besvikelse för dig, Martin.
— Hon var en främling. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
