Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Sorgens gåva, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
HALLS BERÄTTELSER
klart, att hon måste vara det. Och
jag var främling för henne. Vi
kunde knappt tala med varandra.
— Hon blev överraskad, när du
kom?
— Hon blev väl det, kom svaret
tungt och lågt. Och hon plågades
visst för att . . . jag såg ut så här . . .
Det sista nästan viskades fram.
— Hur hade hon det i övrigt,
Martin?
— Hon var gift. Men hennes
man . . . var inte . . . min far. En
stor lycka var det, att jag kom,
medan han var borta. Han är vid
järnvägen, och hon — väntade
honom hem på kvällen. Hon ville, att
jag . . . skulle vara borta, när han
kom hem. Han visste nog
ingenting om mig . . .
Kyrkoherden gick fram till den
nedböjde ynglingen och lade sina
händer stilla över hans hår.
— Martin, det var hårt för dig,
sade han vekt. Din dröm höll inte.
— Det är nog mer än det, som har
gått itu, kyrkoherden. Jag ville
bara slippa leva detta hårda liv.
Skräddar-Martin gick som i en
stor lycka.
Det hade varit försäljning i
skolhuset för att få in pengar åt
socknens fattiga till jul. Martin hade
också givit en gåva: han hade
förbättrat Solveig och Peer Gynt, satt
en fmal, förgylld ram omkring
tavlan och sedan lämnat den till
försäljningen. Kanske fanns det
någon som ville köpa den.
Han hade stått långt borta i
salen, när han fick höra, att det var
fråga om hans tavla. Det hade
va-lit en del bud, men han hade
lyssnat med jublande lycka inom sig
till den stämma, som han visste var
Malins.
Det var hon, som till slut fått
tavlan. Han var glad över det.
Skulle hon månne se, att Solveig
var lik henne själv?
Han hade just tänkt gå sin väg.
då hon kommit fram till honom.
Hon ville åtminstone låta honom
veta, att hon tyckte om hans tavla.
Hade han många sådana? Kunde
hon inte någon gång få se, vad han
ritat och målat?
Martin visste inte riktigt, vad
han hade svarat. Han hade bara
varit så glad. Men visst ville han
visa henne, vad han hade.
Hon hade frågat, om han tyckte
mycket om Peer Gynt och om han
läst mera, av Ibsen. Hon kunde
gärna låna honom hans arbeten. I
sockenbiblioteket fanns väl inte så
mycket att välja på.
Martin kände det bara, som hade
han drömt. Allt det inom honom,
som ramlat sönder genom besöket
hos modern, skulle kunna resas
igen. På ruinhögen av de ramlade
luftslotten skulle han på nytt
bygga upp en drömvärld.
Det blev vår och sommar, och
M’artin bar sin vackra drömvärld
med sig överallt. Arbetet gick
lättare än vad det förut hade gjort.
Han var inte längre så ensam som
förr!
Hade någon frågat honom, vad
han egentligen gick och drömde
om, skulle han inte ha kunnat
svara. Det var inte medvetna
drömmar om hem och kärlekslycka. Det
var aldrig någonting av ägande i
vanlig mening i hans tankar. Hans
längtan efter Malin var ungefär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
