Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hemlängtan, Finnmarksnivell av Fritz Julius-Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
31
också äro tusentals mil därifrån.
Ock i detta underbara land föddes
ban, Jon Jacob Pardo, och här
växte ban. upp och lärde känna sitt
lands folk, både norrman och
lappar, finnar och kväner, ja, även
syrjenerna som bodde längst upp
vid randen av jordens nordligaste
hav, Ishavet. En och annan gång
hade Jon träffat långväga folk,
ryssar, turistande engelsmän och
svenskar, de senare mest skogs- och
timmerhuggare, gruvarbetare eller
fiskare.
Själv var Pardo av blandras.
Hans fader var av kvänernas stam
och hans moder en syrjenerska i
andra led. Jon såg emellertid ut
som vilken liten brunhyad unge
som helst från sydlandet. Det
skulle i så fall endast vara en
rasbiolog som skulle kunna
konstatera hans stamträd på fädernet och
mödernet. Hans fader var fiskare,
och det hade hans fader i sin tur
varit före honom. Men en gång
hade släkten haft en väldig jägare
och hövding. Det var den store
lapphövdingen och jägaren Niila
Paourdi, som kommit vandrande
med sin stam, sina renar, hundar.
Från nordöstra Finland hade han
kommit. Det var en stor och
mäktig man, denne Niila Paourdi,
ägaren av tusentals renar och många
sämskskinnspungar guld. Men det
var nu länge seda.n. Samefolket av
i dag talade om den store
hövdingen med låg och vördnadsfull röst,
då de vid lägerelderna för sina barn
och barnbarn berättade sitt folks
sägner och bedrifter under flydda
dagar. Nu .var den store
hövdingens minne blott en saga. Men
Jons fader hade dock talat om den
för gossen och låtit honom förstå,
att han var av
hövdingablod.
Det var blott tre gårdar till i den
lilla fiskarbyn utom hans föräldrars.
Däray förstå vi, att byn just inte
var så stor, och att folkmängden
var ytterst blygsam. Det var ju
endast så som det skulle vara i de
stora avståndens och ödeviddernas
land. Men Jon älskade sin
hembygd just sådan den var, därför att
det var den plats här i världen ban
först såg i livet. Ha.n lärde sig
redan tidigt förstå skogarnas och
ödeviddernas språk: suset och
bruset i jättegranarnas och furornas
kronor, vindens strängaspel i
fjällbjörkarnas blad och stormens tjut
och dån på sin färd över vidderna.
Han förstod vad bäcken, som
porlade fram genom dalsänkans
stenar och snår, sjöng på sin väg till
floden eller skogstjärnen. Ha.n
förstod också blommornas och
fåglarnas längtan till ljuset — livet. Allt
i naturen hade lärt honom att bliva
en äkta vildmarksson, men även
om den Ende s tillvaro hade ban
lärt. Släkten hade i Jon fått ett
stycke av en filosof och grubblare.
Men det visste ju ingen då, inte ens
Jon själv.
Jon var en vetgirig pojke, som
ville veta allt, se allt och lära allt.
De gamle han talade med kunde
inte förstå honom och tröttnade
vanligen, innan Jon hade kommit till
hälften av sina frågor och
förklaringar. De kunde inte förstå, sade
de, varifrån han fick allting, och
vad ban skulle använda all sin
kunskap till. Men själv var Jon inte
lycklig och nöjd — han hade redan
fått lära sig att lärdom och kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
