Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hemlängtan, Finnmarksnivell av Fritz Julius-Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
HALLS BERÄTTELSER
skap skapar frågor och. smärtor i
själen. Jon ville inte veta av
någon gräns, han ville veta mer och
mer, skåda längre och längre in i
naturens och metafysikens värld,
ville veta vad tingen i och för sig
voro. Sådan var Jon, släkten
Pao-urdis filosof och grubblare;
vildmarkens, naturens och själslivets
mysterier hade fångat honom. Jon
var ständigt hungrig och törstig
— hans ande fick aldrig nog. Det
var särskilt Mr han blev äldre och
ynglingaårens första tid låg bakom
honom, som hans inre jag började
självmedvetet känna denna stora,
brännande törst och glupska
hunger efter vetande, själens hunger
efter visshet i de stora livsgåtorna.
Han ville se b a k o m f ö r 1 å t e n,
ville se bakom ytan, konturen,
dimman, linjen och den yttre
verkligheten, ville skåda tingens och livets
ändamål i och för sig. Blomman
var ju ett liv — nattfrosten kom,
morgonen fann henne död, solens
värmande strålar kunde inte mera
k3rssa henne till liv. Vart tog hon
vägen ? Yad blev det av hennes liv,
hennes individuella liv ?
Hon levde upp i en ny blomma.
Hon ? Nej, det var ju arten som
gjorde det, men hennes eget liv
som blomma — slocknade det ?
Jouva, finnlappen, som Jon sett
frisk och färdig så mången dag
jaga utför branter och stup på sina
skidor, Jouva låg en dag lik i ett
av byns uthus, väntand© på den
sista färden ned till den lilla
lappbyns kyrkogård — vart gick Jouva
då? Var fanns hans själ, hans
verkliga jag, var ? Och Tako,
bonden Saviis långraggiga hund,
som vargarna gjorde kål på en vin-
ternatt — T a k o s själ, vart tog
den vägen? Och Katja, den
härliga, ståtliga Katja,
hövdingadottern, som fjälldimman tog i sin
famn, och som sedan isen slukade
i sitt gap, Katja, den modiga Katja,
som vaktade sin faders renlar på
fjället, och som sedan blev borta för
alltid, den vackra Katja, som
vargarna var efter, som dimman och
fjällisen tog,* Katja som endast
lever i sagor och sägner nu — vart
tog hon vägen, hur gick det månne
med hennes själ? Man fick ju
aldrig tag i hennes kropp . . . var det
månne därför hon skrek och "gick
igen" om nätterna, uppe vid den
stora sprickan i isen, där hon fann
sin död? Yar det kanske därför
som vargarna ännu i dag tjöto och
hylade där uppe vid iskanten ? Fick
hennes a.nde ingen ro, förrän man
hittat hennes kropp och vigt den åt
den helgade vilan på kyrkogården?
Och alla dessa som Joe öurli, den
gamle norske skogsmannen,
stig-finnaren och jägaren talat om "gått
bort", dem som de stora skogarna
tagit — var äro väl de nu? Joe
öurli hade ju talat om män som
försvunnit utan minsta spår efter
sig, om dem som "gått in i
skogarna" och aldrig kommit igen, om
dem som floderna och gruvorna
tagit — var voro de nu? Och så
dem som Ove Lenkin,
lappmissionären, hade talat om, dessa som
dött bråddöd under kriget i fjärran
östern? Jon minns vad missionären
sagt: — — — föllo utan att ens
hinna säga: Ghid, hjälp mig, ja, ej
ens det enda. ordet in o r. Jorden
hade plötsligt öppnat sig under
* I fiälldimmans natt.
Novenibemum-ret av Halls Berättelser 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
